Fru talman! Som förtroendevald är man representant för och utsedd av folket för att fatta kloka beslut. När jag tar emot studiebesök i riksdagen brukar jag säga att det naturligtvis går att leva sitt liv i korridorerna här, men om man bara gör det riskerar man att fatta ganska dåliga beslut. I stället bör man ta till sig de pusselbitar som finns tillgängliga, få så många intryck utifrån som möjligt och jämföra dem med torra propositioner, motioner och betänkandetexter och inte minst med den egna idén och visionen på det område man politiskt ansvarar för.
Om man då tar på sig den här spanarblicken på området högskolan kan man till exempel ta del av det som händer i andra länder. Man kan ta del av vad Högskoleverket, Internationella programkontoret eller Riksrevisionen säger. Man kan lyssna på sektorn, träffa högskolor och universitet, de fackliga organisationerna som organiserar anställda i sektorn och man kan läsa deras facktidningar och debattinlägg. Och man kan träffa studenter, före detta studenter, blivande studenter och de som helt enkelt inte kom in och blev studenter. Allt det här förutsätter jag att vi som jobbar med de här frågorna gör.
Vad är det då för bild som tonar fram i det här pusslet som läggs utifrån de här olika källorna?
Först och främst att vi är ett litet kunskapsintensivt land som hela tiden måste ligga i yttersta framkant med en välutbildad befolkning om vi över huvud taget ska kunna konkurrera i en värld som är i full färd med att bygga ut sina högskolor och där en allt större andel av befolkningen skaffar sig en eftergymnasial utbildning. Ju fler som skaffar sig en högre utbildning i omvärlden, desto fler behöver ha det i Sverige. Det finns ett klockrent samband mellan grupper med hög utbildningsnivå och lägre arbetslöshet.
Tio OECD-länder har redan en högre andel högskoleutbildade i åldern 25-34 år än Sverige. Globaliseringsrådet bekräftar också bilden av att efterfrågan på fler akademiskt utbildade kommer att öka med tanke på att vi blir en alltmer kunskapsbaserad ekonomi.
Det blir också tydligt att det finns vissa brister i kvaliteten i den högre utbildningen. Det handlar om ett resursfördelningssystem som till viss del fungerar kvalitetsfrämjande, men som till viss del också motverkar hög kvalitet och effektivitet. Det handlar om brister i jämställdhetsarbetet, i studentinflytandet, i den breddade rekryteringen, i kopplingen mellan grundutbildning och forskning och i studenternas villkor i övrigt. Förutom levnadsstandarden, tryggheten och bostadssituationen poängterar studenter man möter att undervisningstimmarna är för få och att anknytningen till arbetsmarknaden ofta är dålig. Situationen blir särskilt kännbar för studenter från hem som inte är lika resursstarka och inte har samma kontakter på arbetsmarknaden som barn till föräldrar med högre utbildning och etablering på arbetsmarknaden ofta har.
Det finns också problem med urvalet till högre utbildning. Antagningssystemet upplevs inte som effektivt, överblickbart, förutsägbart och rättssäkert. Meritpoängen försvårar. Varje förändring skapar nya orättvisor gentemot grupper som redan påbörjat sina studier utan att veta hur de skulle ha valt taktiskt. Fler unga studenter från studievana miljöer och universitetsstäder tränger undan äldre studenter från mindre orter och försvårar det livslånga lärandet.
Detta hänger samman med turerna kring ifrågasättandet av dagens högskolelandskap. Utbildningsministern räknar med att verkligheten, med minskade ungdomskullar, kommer att uppmuntra lärosäten att gå samman, men än så länge använder han budgetverktyget och ger små och medelstora högskolor mycket sämre möjligheter att utvecklas genom förlorade examenstillstånd som får direkt genomslag.
För kvaliteten totalt innebär det att en del lärosäten, som faktiskt är föredömen vad gäller anknytning till arbetsmarknaden, extern finansiering, breddad rekrytering och studentinflytande, får betydligt sämre villkor. Dessutom får det konsekvenser för arbetskraftsförsörjningen vad gäller till exempel lärare och sjuksköterskor i respektive region.
Fru talman! Frågan är då vad man kan dra för slutsatser av detta pussel. Och det är nu vi kommer till de stora skiljelinjerna i vår högskolepolitik.
Som socialdemokrat drar jag slutsatsen att vi måste ha mycket högre ambitioner vad gäller andelen som avslutar eftergymnasiala studier. Vårt mål är att minst 50 procent av 30-34-åringarna ska ha avslutat en minst tvåårig eftergymnasial utbildning, högskola eller yrkeshögskola, år 2020.
Jag drar slutsatsen att vi måste använda våra mänskliga tillgångar bättre. Som det lilla kunskapsintensiva land vi är, och vill vara, måste vi ta till vara på alla begåvningar som finns här. Det finns inga skäl att hålla tillbaka någon, utan alla ska få möjlighet att förverkliga sina studiedrömmar och nå så högt som det över huvud taget är möjligt. Det innebär att vi måste ha skyhöga förväntningar på alla barns förmåga så snart de sätter sin fot i förskolan och rakt igenom hela skolsystemet. Det innebär också att vi måste bygga bort alla trösklar i utbildningssystemet, såsom meritpoängen, Björklunds gymnasieskola light och nedrustningarna inom vuxenutbildningen.
Det kan inte vara så att det är tre gånger vanligare att barn till högskoleutbildade föräldrar har förmågan att läsa vidare jämfört med barn till föräldrar med gymnasieutbildning. Det måste ha hänt något på vägen som gör att de inte gör det.
Meritpoängen, som vissa moderna språk numera ger, får också helt andra absurda konsekvenser som att hörselskadade tvingas välja mellan att läsa teckenspråk och bli mer delaktiga i sin omvärld och att läsa ett språk som ger meritpoäng och därmed möjlighet att komma in på sin drömutbildning. Och de som har läst språk och har högre betyg från tiden innan meritpoängen infördes konkurreras ut av personer med lägre betyg som har läst exakt samma språk senare.
Jag drar också slutsatsen att vi behöver öka kvaliteten på landets högskolor. Det handlar om att tillföra resurser för att öka antalet lärarledda timmar och mer tid för studenter att träffa sin handledare, fler disputerade lärare, speciellt inom humsam. Det handlar om att justera resursfördelningssystemet så att det får större legitimitet i sektorn och lägger mer fokus på utbildningarnas kvalitet och genomförande och mindre på att mäta kvaliteten på själva studenterna. Det handlar om att tydligare knyta högskolors utbildningar till det arbetsliv som ska suga upp studenterna efter examen. Det kan också handla om att tydligare stötta lärosäten i arbetet med breddad rekrytering, jämställdhet och mångfald.
När det gäller högskolelandskapet drar jag slutsatsen att det måste bli slut på hycklandet och svälta räv-leken. Efter alla kraftfulla förändringar i högskolesektorn som skett på 2000-talet utan att konsekvenserna av dem har följts upp tillräckligt är det helt enkel kanske dags att sätta sig ned och utreda högskolans framtida lokalisering, titta på kopplingen mellan utbildning och forskning, finansieringen och den strategiska inriktningen för att trygga framtida konkurrenskraft och kompetensförsörjning i hela landet.
Fru talman! Regeringen och utskottets majoritet drar andra slutsatser än vi. Regeringens ambitioner för framtiden är så lågt satta att vi redan nu lever upp till målen med råge. Regeringen säger att det räcker med att mellan 40 och 45 procent av 30-34-åringarna har en eftergymnasial utbildning trots att nästan 44 procent har det redan i dag. Regeringen skulle alltså vara nöjd även om vi backade 4 procent. Snacka om låga förväntningar och om att backa in i framtiden och riskera att stå handfallen inför en omvärld som ställer allt högre kompetenskrav!
I stället för att skjuta till resurser för högre kvalitet och satsa på fler undervisningstimmar eller bättre arbetsmarknadskoppling väljer regeringen att flytta runt pengar i systemet och därmed kalla samma pengar som universiteten redan har fått för en kvalitetssatsning.
Regeringen tricksar med meritpoäng och regler för antagning till högskolan så att det blir hart när omöjligt att planera sina studier och så att grupper som inte gjort de rätta valen från början missgynnas. Förutom det faktum att de som kommit direkt från gymnasiet slår ut äldre motiverade studenter och knappast lever upp till målet om livslångt lärande påverkar det dessutom kvaliteten på högskolorna som får alltför homogena grupper. Därtill ökar det naturligtvis den sociala snedrekryteringen.
Det är kanske inte så konstigt att ambitionerna är låga. När Björklund får en öppen fråga om hur hans drömskola ser ut om tio år väljer han att trycka på betyg från fjärde klass och en ännu mer avskalad gymnasieskola som inte rustar någon för en framtida arbetsmarknad hur den än kommer att se ut.
Regeringen motsätter sig en utbyggnad av antalet högskoleplatser och låtsas att de väljer kvalitet framför kvantitet. Det gör de inte. Faktum är att valet inte ens står mellan kvantitet och kvalitet i den högre utbildningen eller i utbildning på någon nivå alls för den delen. Valet står snarare mellan en investering i fler utbildningsplatser och högre kvalitet i utbildningen eller billigare pommes frites på närmaste snabbmatskedja.
För oss är det valet enkelt. Vi vet att kunskap är makt och att utbildning ger frihet. Kunskapens värde devalveras inte för att man är många som delar på den, snarare tvärtom. Samhället och varje individ vinner på att utbilda sig, ur alla perspektiv. Anställbarheten ökar. Man blir bättre på att bevaka sina demokratiska rättigheter. Man får högre levnadsstandard och bättre hälsa, och studier leder ofta till personlig utveckling. Kort sagt, mer kunskap och utbildning leder till större individuell frihet.
Varför väljer regeringen medvetet bort något som kunde ha lett till ökad individuell frihet för många fler och som dessutom gör att Sverige som nation riskerar att halka efter?
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bifall bara till reservationerna 4 och 23.