Fru talman! För lite mer än ett år sedan lämnade Sverigedemokraterna ett utskottsinitiativ på socialutskottets bord - ett utskottsinitiativ där vi med anledning av avvecklingen av den nationella hjälplinjen ville se ett nationellt ansvarstagande i frågan. Redan då såg vi vikten av att Sverige skulle upprätta en nationell jourtelefonverksamhet. Den skulle vara till för personer med psykisk ohälsa och självmordstankar. Tyvärr fick inte vårt utskottsinitiativ stöd från något annat parti, men skam den som ger sig.
Sverigedemokraterna har aktivt fortsatt att driva frågan om en nationell stödtelefon, och med skarpa budgetanslag har vi visat att vi menar allvar. För oss har den tydliga målsättningen varit att Sverige ska upprätta en nationell stödtelefonverksamhet där inringare kan mötas av professionell hjälp alla tider på dygnet, alla dagar i veckan.
Det ideella medmänskliga samtalsstödet, där volontärer, egenerfarna och präster möter och samtalar med personer, spelar en extremt viktig roll. De insatser som sker på ideell nivå är en fantastisk tillgång för alla drabbade i behov av stöd och även för samhället i stort. Det vill jag härmed understryka.
Samtidigt måste det professionella samtalsstödet, där kravet är relevant professionell utbildning, erfarenhet av att ha arbetat med psykisk ohälsa och suicidalitet, vara det som erbjuds av en stödtelefon som ligger under statens ansvar.
Den verksamhet och de tjänster som erbjuds i dessa samtal ska dock inte betraktas som vård i sig. Det är snarare ett komplement till befintliga vårdinsatser. Därför är det viktigt att säkerställa att övergången till hälso och sjukvården ska kunna ske på ett bra och smidigt sätt när behov av ytterligare vårdinsatser finns.
Av den anledningen är jag otroligt glad över att Folkhälsomyndigheten i sin kartläggning och analys, som gjorts på uppdrag av regeringen, äntligen har kommit fram till en slutsats som är i linje med vad Sverigedemokraterna länge har drivit. Visst hade vi gärna sett att den här viktiga verksamheten redan hade varit på plats, inte minst då den hade varit en stor tillgång under pandemin. Samtidigt är det viktigaste för oss att förslaget blir verklighet.
Fru talman! Redan före pandemin utgick vi från ett allvarligt läge med anledning av den komplexa och utbredda psykiska ohälsan i samhället.
Folkhälsomyndigheten har sammanställt ett flertal studier i en rapport som visar att den psykiska ohälsan har ökat både i Sverige och internationellt under pandemin. Det finns en grupp som har drabbats extra hårt. Rapport efter rapport visar nu hur hårt ungas psykiska hälsa drabbas av pandemin. Det är en grupp som sticker ut, och det är studenter, som har visat sig vara än mer utsatta under pandemin. Bland studenter är förekomsten av psykiska besvär även i vanliga fall större i jämförelse med både jämnåriga och befolkningen i övrigt.
Enligt forskarna kan orsaken till att ungdomar drabbas extra hårt också vara att de precis ska börja sitt vuxna liv. Deras drömmar och planer inför framtiden blir pausade, samtidigt som vardagsrutinerna förändras och möjligheten till sociala kontakter minskas.
Det faktum att pandemin kan få allvarliga konsekvenser som depression, ångest, självmordstankar och även självmord kräver en tydlig strategi. Vi måste ta ansvar för landets unga och proaktivt arbeta för att förhindra att coronapandemin skapar förödande konsekvenser även när det kommer till den psykiska hälsan. Ett första steg är att vi politiker här i Sveriges riksdag tar den här frågan på stort allvar.
Sverigedemokraterna lyfter därför också fram frågan om beredskap för en ökande psykisk ohälsa vid samhällskris och specifikt vid pandemi. Vi menar att det krävs ett tydligt nationellt åtagande för att kunna hantera en negativ utveckling där den psykiska hälsan hos vår befolkning blir allvarligt påverkad.
Fru talman! Enligt Socialstyrelsens patientregister användes fastspänning som tvångsåtgärd inom svensk psykiatri vid 3 820 tillfällen under 2019, och det var 1 348 patienter som blev utsatta för den här tvångsåtgärden. Under 2019 förekom 197 fall där fastspänningen varade längre än fyra timmar, och det var 141 patienter som blev utsatta för detta.
Fastspänning är en integritetskränkande tvångsåtgärd som kan vara väldigt traumatisk för den som blir utsatt för den. Åtgärden kan leda till posttraumatiskt stressyndrom och kan också ge svåra bestående men för den som blir utsatt.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård fastslår att tvångsåtgärder ska vara en sista åtgärd när alla andra möjliga alternativ har uttömts. Trots detta ser vi återkommande rapporter i medierna om att tvångsåtgärden används felaktigt, i stor utsträckning och att den innebär svåra men för dem som drabbas.
Det är varken hållbart eller försvarbart att fortsätta använda en åtgärd som är direkt inhuman. Det handlar om svårt sjuka individer som är i behov av vård. Fokus borde därför vara på behandling av hög kvalitet och förebyggande åtgärder, inte att hitta argument för att hålla fast vid förlegade metoder. Sverigedemokraterna menar därför att det är dags att se över en utfasning av fastspänning som tvångsåtgärd. Vi menar att det är vad som krävs för att skapa utrymme för nya humana behandlingsmetoder som faktiskt hör hemma i en modern psykiatrisk vård.
Med detta sagt vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation nummer 11.