Herr talman! Jag såg på klockan att det blev en liten stund över. Då tänkte jag att det finns ytterligare en aspekt som man skulle kunna må bra av att föra in i den här diskussionen och som inte har nämnts. Jag ska försöka komma till det.
Jag vill inledningsvis säga att jag naturligtvis instämmer i Jarl Landers argumentation, att det är olyckligt att man nu yrkar på en sammanslagning av de här inspektionerna. Jag gör det med utgångspunkt från att vi nu har fått fristående inspektioner. De har nu bildats men får inte tid att utveckla sin verksamhet. Det innebär att det beslut som vi har tagit har svårt att gå i verkställighet. Och nu vill man då pröva en annan lösning.
Om man ska ändra det nuvarande upplägget, som inte har hunnit prövas, undrar jag varför man inte i stället har tittat på de fördelar som man ändå har argumenterat för men som inte har ställts på sin spets. Vi får ju fyra vitt skilda verksamheter som då ska sammanföras av ett enda skäl: De är inspektioner. Men verksamheterna, som de är inspektioner över, har inte så mycket gemensamt. Jag tycker att det skulle ha varit mer naturligt att försöka hitta de här samordningslösningarna, den här spetskompetensen, genom att lyfta blicken lite utanför landets gränser. Jag har hunnit pröva på världen inom luftfarten. Och åtminstone Luftfartsinspektionen har mycket mer att tjäna på att samarbeta med inspektioner i andra länder än exempelvis med Väginspektionen i Sverige.
Jag tror att det hade varit en bättre väg att gå. Men om det skulle ha varit vägen att gå hade det också varit nödvändigt att man hade fått chansen att utveckla sin egen verksamhet.