Fru talman! Först vill jag nog ändå konstatera att
kravet på betesdrift till en alldeles överväldigande
andel efterlevs. Det tycker jag är en viktig markering
att göra; att vi faktiskt har genomfört en stor föränd-
ring i vårt land sedan detta blev ett tvingande krav.
Låt mig sedan också säga att det är Jordbruksver-
kets bestämda uppfattning att antalet dispenser, anta-
let djur som omfattas av dispenser, stadigt minskar.
Det beror på att dispenserna som regel var tidsbe-
stämda. Kanske handlade det om äldre lantbrukare
som efter några år skulle upphöra med sin verksam-
het. Kanske tyckte man av det skälet att man kunde ge
dispens under en begränsad tid, eftersom man visste
att verksamheten sedan skulle upphöra.
Naturligtvis är det angeläget att vi får den här ut-
vecklingen bekräftad genom en ordentlig analys av
vad som har hänt. Det är naturligtvis också viktigt att
vi i en sådan analys kan se hur de föreskrifter och
regler som finns på området efterlevs. Här vilar
mycket riktigt ansvaret huvudsakligen på de lokala
tillsynsmyndigheterna.
Då tangerar vår diskussion en annan diskussion
som vi återkommande har anledning att föra, nämli-
gen den om hur djurskyddet, tillsynen och kontrollen
över huvud taget skall vara organiserad. Det finns
många fördelar med en lokalt baserad tillsynsorgani-
sation, men det kan ibland också finnas komplikatio-
ner med en sådan organisation. Det är precis det arbe-
tet vi har att se över i ett vidare sammanhang och som
Jordbruksverket tillsammans med andra aktörer har
att utreda nu och fram till hösten detta år.
Låt mig till sist säga att detta alldeles uppenbarli-
gen är ett Norrlandsproblem. Naturligtvis kan vi inte
frånhända samhället ansvar för att vi under en lång tid
faktiskt uppmanade - och inte bara uppmanade utan
genom våra regler för rådgivning och information mer
eller mindre påtvingade - jordbrukare en utveckling
där kor skulle stå uppbundna och aldrig komma ut på
bete. Det var en helt accepterad och av samhället
föredragen form av djurhållning.
Jag tycker att vi naturligtvis har en viss del av an-
svaret för att de som anpassade sig till den dåvarande
rådgivningen också ges rimliga möjligheter att anpas-
sa sig till den förändrade inställningen. Vi vet också
att det i vissa avseenden kan finnas problem som vi
inte inom kort tid kan bedöma som övergående. Det
kan finnas förhållandevis nybyggda anläggningar som
är så lokaliserade att de helt enkelt inte har tillgång
till betesmarker i tillräcklig omfattning.
För den typen av dispenser är det nödvändigt med
de här kompletterande kraven som Jordbruksverket
har formulerat i sina förskrifter. Det måste inte nöd-
vändigtvis vara så att man åtar sig att bygga om för
lösdrift. Det kan vara ett exempel på hur man hanterar
problemet. Ett annat är det som jag också nämnde, att
man har en areal som visserligen inte är ett tillfreds-
ställande underlag för bete, men som dock är till-
fredsställande i den meningen att mjölkkorna kan
komma ut och röra på sig.
Arbetet med denna fråga måste i alla avseenden
fortsätta. Som jag tidigare har anfört kommer Jord-
bruksverket att närmare se över detta.