Fru talman! Anna Lilliehöök, dels är jag inte alldeles säker på att jag har förstått - och det beror på mig - vad Anna Lilliehöök vill diskutera, dels kanske jag helt enkelt inte är rätt person, om man ska se till ansvaret i regeringen för de statliga anställningarna och arbetsgivarpolitiken.
Låt mig utveckla den andra frågan som Anna Lilliehöök tar upp. Jag är inte säker på att vi har så vansinnigt stora åsiktsskillnader. Jag bejakar verkligen nödvändigheten av att på olika sätt möjliggöra för äldre att vara kvar i arbetslivet. Jag tycker att en av de riktigt problematiska frågorna är frågan om alla dem som inte orkar jobba fram till 65, än mindre till 67 och kanske längre. Det måste hända mycket i arbetslivet innan vi kan tycka att sakernas tillstånd är bra.
När det gäller staten som arbetsgivare och det statliga området kan det ändå vara intressant att få nämna vad som gäller på det statliga området. Jag nämnde medelåldern där jämfört med arbetsmarknaden i stort. Åldersstrukturen i staten är betydligt mer ojämn i staten än vad den är på arbetsmarknaden i sin helhet. 24 % av de statsanställda år 2003 var under 35 år, medan 38 % var mellan 50 och 64 år. På hela arbetsmarknaden var 32 % av de anställda under 35 år och 31 % var mellan 50 och 65 år. Staten föregår alltså med gott exempel.
Personalrörligheten i staten är 11 %, och rörligheten är högst bland personer under 35 år för att sedan avta med stigande ålder, och det gäller för både kvinnor och män.
Jag får kanske avvakta Anna Lilliehööks nästa inlägg. Jag instämmer gärna i och talar mig varm för möjligheten för äldre att vara kvar på arbetsmarknaden. Vi kommer så småningom med ett förslag till lagstiftning när det gäller diskrimineringsförbud mot äldre. Men det är en bit kvar än beroende på den utredningsprocess som pågår.