Ärade kammarledamöter! Herr talman! Låt mig
först som ålderspresident önska herr talmannen, de
vice talmännen, riksdagsdirektören, alla duktiga
tjänstemän och ledamöterna en god jul och sedan ett
gott nytt riksdagsår.
När jag kom in i riksdagen 1968 hade jag natur-
ligtvis ingen aning om att jag skulle bli kvar så länge.
Den där pensionsmotionen hade jag glömt, men den
var säkert klok på den tiden. Den handlade om att
man inte skulle sitta för länge och att människor som
nominerade med en viss blodtörst skulle kunna slänga
ut folk som ville klamra sig fast utan att för den sa-
kens skull störta dem i det ekonomiska fördärvet.
Det är naturligtvis väldigt intressant att oavbrutet
ha upplevt hela enkammarriksdagen från dess till-
komst 1971 till nu, och jag är faktiskt den ende som
har gjort det. Nu vet jag att ni alla, precis som jag, vill
härifrån och hem till jul. Därför ska jag inte prata så
mycket om detta.
Jag vill dock säga att jag inte tillhör dem som an-
ser att det var bättre förr. Det var olidliga arbetsför-
hållanden i början. Gabriel Romanus som var med en
kort tid på tvåkammarriksdagens tid, liksom jag, vet
att det inte var ett sätt att arbeta som gynnade demo-
kratin, riksdagen och dess roll i det svenska samhäl-
let.
Men, herr talman, jag tycker faktiskt inte att det är
alldeles riktigt bra nu heller. Någon gång ska man ju
få vara lite öppenhjärtig och elak. Man får ju inte det
som talman. Jag är djupt orolig över att riksdagen inte
alltid har kunnat hävda sin plats i det svenska sam-
hället. Nu är det emellertid så att det bara finns några
som kan ändra på detta, och det är ni ärade kammar-
ledamöter. Jag sade i mitt ålderspresidenttal att riks-
dagen är vad dess 349 ledamöter gör den till. Ska
riksdagen hävda sig, så är det här i denna kammare
och ingen annanstans som det arbetet ska ta sin bör-
jan och fortsätta.
Jag önskar herr talmannen, riksdagsdirektören och
alla andra lycka till i det reformarbete som ni har
framför er för att se till att riksdagen kommer mer i
samhällsdebattens centrum.
Herr talman! Riksdagen får aldrig vara rädd att
utöva den makt som tillkommer den enligt konstitu-
tionen. Jag vill gärna säga att jag ibland under olika
regeringar, ingen nämnd och ingen glömd, har märkt
att riksdagen kanske har visat lite väl stor respekt åt
annat håll. Det behöver man faktiskt inte alltid göra.
Själv kan jag bara säga: Stort tack till alla er och
till de utomordentligt kloka väljarna i Jönköpings län
som under 34 år har insett hur man ska välja riks-
dagsledamöter.
Jag har varit med om stor glädje i den här kamma-
ren men också om sorg och tragik. Människor som
har jobbat har åkt ut. De har inte kunnat fortsätta. De
har inte fått fortsätta. Det har inte alltid varit särskilt
lustigt. Vi glömmer lätt de många tragedierna och det
hårda vardagsarbetet för riksdagens ledamöter. Det är
inte så där förtvivlat glamoröst som många tror. Jag
känner naturligtvis en djup sorg över att det arbete
som utförs, både i kammaren, herr talman, och hem-
ma i valkretsen, i fackliga organisationer, i folkrörel-
ser av annat slag och på många andra sätt, icke får
den uppmärksamhet som det förtjänar. Jag vet inte
hur man ska kunna lösa detta, men jag hoppas ändå
att det arbete som ni lägger ned, har lagt ned och
kommer att lägga ned får en annan respekt och en
annan uppskattning än det väldigt ofta har fått.
Det har varit fascinerande att vara talman. Man får
lära sig ett och annat som man inte kände till tidigare.
Jag har emellertid alltid hävdat att man ska veta vad
man talar om, men man behöver ju inte tala om allt
man vet. Åtminstone det sistnämnda har jag som
talman ganska ofta fått vara med om.
Som sagt: Det som jag har fått uppleva har varit
fascinerande. Tage Erlander var statsminister när jag
kom in i riksdagen för lång tid sedan, och jag har fått
se de stora elefanterna dansa. Tyvärr har jag också
fått se mindre elefanter försöka dansa, men jag kan
försäkra er att också det är roligt - ibland kanske
ännu roligare.
Jag är tacksam över att, som sagts här, få lämna
riksdagen för nya spännande uppgifter, men, herr
talman, mitt hjärta kommer alltid att vara här. Tack
ska ni ha!
(Applåder)