Herr talman! Vi är helt överens om att en skuld på grund av våldsbrott är väldigt speciell skuld, och som huvudregel undantas den från skuldsanering. Om det är få som får skuldsanering av andra grunder är det extremt få som får det av den här anledningen. Vi föreslår ingen förändring av detta, att det skulle bli lättare just i de här fallen. Däremot är det lite oroväckande att man vill stänga den lilla lucka som finns i dag, att i vissa undantagssituationer kunna ta med detta i beräkningen.
Som jag nämnde kan det till och med vara till fördel för brottsoffret och innebära att man får in en del av det som förövaren är skyldig, till skillnad mot att man inte får in något alls. Det kan faktiskt vara så att brottsoffret tycker att det är positivt.
Man kan säkert i många fall diskutera hur brottsoffret får sin ersättning. Men det är en helt annan fråga som inte ligger inom civilutskottets ansvarsområde. Man kan diskutera om brottsoffret på ett annat sätt kanske borde få sin ersättning tidigare.
I det här fallet tror jag att det både för brottsoffret och för förövaren i vissa undantagsfall kan vara en fördel med skuldsanering. Skuld på grund av våldsbrott lyfts som huvudregel bort från den vanliga skuldsaneringen, men om man i samtliga fall skulle lyfta bort den från den vanliga skuldsaneringen är risken att den övriga skuldsaneringen blir fullständig meningslös, för det kan innebära att man är tillbaka på ruta ett: Den andra skulden är sanerad, men sedan byggs en överskuldsättning upp kring detta skadestånd, om man inte har chans att betala det eftersom man till exempel inte har någon inkomst.
Jag vidhåller att skuldsanering behöver finnas för specifika undantagssituationer. Risken att det skulle överutnyttjas tror jag är obefintlig, när man ser hur svårt det är att få skuldsanering av andra skäl, som dödsfall i familjen, skilsmässa, arbetslöshet och konkurs. Inte ens då har människor i många fall fått möjlighet till skuldsanering. Det behövs i vissa undantagsfall även när det gäller detta.