Herr talman! För ett litet, exportberoende land som Sverige är starka offentliga finanser en förutsättning för en stabil makroekonomisk utveckling. Vi menar att det finns goda skäl för finanspolitiska ramverk som främjar budgetdisciplin, starka offentliga finanser och en politik för full sysselsättning. Ramverken bör utgöra en avvägning mellan å ena sidan tydlighet och fasthet och å andra sidan flexibilitet och handlingsfrihet. Frågan om budgetdisciplin måste vara självklar.
Ekonomiska ramverk kan emellertid inte ha som enda syfte att säkerställa ordning och reda i de offentliga finanserna. Full sysselsättning ska vara det övergripande målet samtidigt som varje utgift noga måste vägas mot de behov som ska prioriteras och hur det ska finansieras. Därför krävs det ett alternativt ramverk för finans- och penningpolitiken.
Vänsterpartiet har utifrån ett demokratiperspektiv men också utifrån svårigheterna att föra en effektiv ekonomisk politik för full sysselsättning, ökad jämlikhet och stärkt välfärd kritiserat ramverken. Detta är naturligtvis inte enbart ramverkens fel, men vi menar att den nuvarande utformningen av ramverken försvårar, i stället för att underlätta, en politik för full sysselsättning.
Arbetslösheten har sedan krisen på 90-talet legat på i genomsnitt 8 procent. Bara under en enda månad har arbetslösheten understigit 4 procent. En fjärdedel av de arbetslösa har i dag en historia av långvarig arbetslöshet. Sysselsättningsgraden är i dag fortfarande ca 8,8 procentenheter lägre jämfört med vad den var under 90-talets början, vilket motsvarar hela 520 000 människor. Även på sikt, enligt de prognoser vi tar del av, ser det rätt mörkt ut för arbetslösheten och sysselsättningen.
Vänsterpartiet har fått stark kritik för våra invändningar mot den nuvarande utformningen av ramverken för finans- och penningpolitiken. Det centrala i kritiken har gått ut på att vi därigenom skulle företräda en oansvarig ekonomisk politik. Men låt oss se bakåt, så ser vi att Vänsterpartiet har tagit stort ansvar i den ekonomiska politiken.
Vi stod bakom över 90 procent av budgetsaneringen efter 90-talskrisen. Därefter gjorde vi upp med den dåvarande socialdemokratiska regeringen om en rad budgetar som sammantaget förde Sverige tillbaka till överskott i de offentliga finanserna, vilket resulterade i en kraftigt fallande statsskuld. År 1994 ställde vi oss bakom överskottsmålet eftersom vi menade att en central uppgift för den ekonomiska politiken var att snabbt få ned statsskulden till hanterbara nivåer.
Vänsterpartiets bidrag till de starka offentliga finanser som den borgerliga regeringen ärvde efter valet 2006 var med andra ord högst påtagligt.
Men starka finanser är en sak; det övergripande målet för den ekonomiska politiken måste vara att sätta människor i arbete. De ramverk som omgärdar finans- och penningpolitiken bör utvärderas också från denna huvuduppgift. Och här kan vi konstatera att den ekonomiska politiken inte lyckats, vilket allt fler anser. Allt fler ansluter sig nu till den kritik vi tidigare framfört. Vi har fått bundsförvanter, både till höger och till vänster, i vår kritik.
Men i Vänsterpartiet måste vi dock självkritiskt tillstå att vi tidigare borde ha formulerat ett alternativt ekonomiskt ramverk och inte enbart kritiserat det rådande. Vi har tagit ett steg till i ansvarstagande och nu utarbetat ett alternativt ramverk som underlättar en politik för full sysselsättning för den ekonomiska politiken. Vårt förslag bygger på sju delar.
1.Inför åtgärdsplaner för full sysselsättning. Vi vill skriva in i budgetlagen att regeringen två gånger per år ska presentera en åtgärdsplan för full sysselsättning till riksdagen. Åtgärdsplanerna ska också innehålla mål för arbetslöshet, sysselsättningsgrad, undersysselsättning med mera och ett tydligt återrapporteringskrav.
2.Ändra målen för penningpolitiken. Riksbankslagen föreskriver att målet för penningpolitiken är att Riksbanken ska upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har sedan definierat detta som att penningpolitiken ska styras av ett inflationsmål på 2 procent per år. Vi menar att detta måste kompletteras. Ett sysselsättningsmål är det mest lämpliga, och detta ska inte underordnas målet om prisstabilitet, vilket sker i dag. Vi tror också att en höjning av inflationsmålet till 3 procent kan bidra till lägre arbetslöshet och en mer stabil ekonomisk utveckling.
3.Ändra kommunernas balanskrav så att det gäller över en konjunkturcykel. Dagens balanskrav innebär att varje kommun och landsting måste upprätta en budget för kommande år där intäkterna överstiger kostnaderna. Nödvändiga investeringar ställs in eller skjuts på framtiden. Sådana beslut förvärrar en lågkonjunktur. Dagens balanskrav skadar såväl kommunernas verksamhet som en balanserad samhällsekonomisk utveckling.
4.Inför samma regler för lån och avskrivningar för investeringar i staten som i kommuner och landsting. Det behövs möjligheter för avskrivningar och lånefinansiering av statliga investeringar i vägar, järnvägar, byggnader och bostäder. I dag redovisar staten kostnader för infrastrukturinvesteringar i den takt de uppstår, vilket innebär att de direktavskrivs. Det är inte rimligt att dagens generation betalar kommande generationers investeringar. De senaste årens tågkaos beror på bristande investeringar bland annat orsakade av det stelbenta reglemente som råder.
5.Ersätt överskottsmålet i de offentliga finanserna med ett mål om balans över en konjunkturcykel. Det är inte rimligt att fortsätta spara när vi har massarbetslöshet. I stället för att betala av på en extremt låg statsskuld behöver vi investera för att stärka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential och för att öka sysselsättningen.
6.Utgiftstaken minskar möjligheterna att stimulera ekonomin och att möta reformbehov. Det är inte rimligt att utgifterna bestäms tre år i förväg och sedan inte får ändras. Det är få som kan veta vad som ska hända om tre år. På tre år kan arbetslösheten stiga kraftigt, vilket kräver insatser. Systemet med utgiftstak innebär att det inte finns något golv för skatterna, det vill säga att man kan sänka skatterna hur mycket man vill utan att det får några konsekvenser, medan taken sätter en gräns för hur mycket utgifter man får ha. Ett system utan utgiftstak ställer samma krav på budgetdisciplin och budget i balans.
7.Demokratisera penningpolitiken. Det ska vara riksdagen som utformar målen för penningpolitiken, till exempel nivån på inflationsmålet och ett sysselsättningsmål. Utifrån dessa mål ska Riksbanken sedan självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På det sättet skapas en tydlig ansvarsfördelning. Riksdagen beslutar om policy och Riksbanken verkställer.
Herr talman! Hög arbetslöshet är ett slöseri med samhällets resurser. De ekonomiska ramverken ska stödja, inte försvåra, en ekonomisk politik för full sysselsättning, jämlikhet och välfärd för alla.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår motivreservation i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Siv Holma, Jonas Sjöstedt och Mia Sydow Mölleby (alla V).