Herr talman! Statsrådet säger att det lär finnas en kär tradition för nya regeringar. I det här sammanhanget skulle det innebära att stora och viktiga projekt stoppas, fryses och omförhandlas. Då skulle jag vilja ha infrastrukturministerns uppmärksamhet just nu.
Den stora skillnaden jämfört med det som stoppades med anledning av Citybanan 2006 var att det var en alliansregering som tog över en nationell plan gjord av socialdemokrater, påhejade av miljöpartister och vänsterpartister, som saknade finansiering med 65 miljarder kronor.
Det visade sig att projekteringen av Citybanan, ett projekt som alla har längtat efter länge, först skulle ha en beräknad kostnad på 8 miljarder kronor. Inom knappt ett år visade det sig att det skulle kosta 16 miljarder. Först var det minus 65 miljarder i budgeten som redovisades. Man satte i gång en politik som innebar: Vi sätter spaden i backen, men vi kan inte göra mer.
Därför tillsatte regeringen, till skillnad från den här regeringen, en förhandlingsperson med ett tydligt uppdrag. Vi väntade inte på att någon annan skulle fråga efter en förhandlingsperson. Regeringen ville ha Citybanan. Vi utsåg en förhandlingsperson med ett tydligt direktiv att hitta en finansiering. Eftersom det här var så eftertraktat blev det också medfinansieringar av kommuner och regioner långt utanför Stockholms stad, och sedan kunde man köra igång. Citybanan förväntas nu bli klar 2017.
Den stora skillnaden som jag upplever just nu är att när den här regeringen säger att man vill frysa Förbifarten för att se om de andra parterna vill ha en förhandlingsperson, men ändå inte får det, händer ingenting.
Om det skulle finnas en minsta likhet med den tidigare regeringen borde den här regeringen själv se till att utse en förhandlingsperson och ge ett tydligt direktiv, och kanske dessutom föra med pengar, om man menar allvar med att man vill bygga Förbifart Stockholm. Annars faller den jämförelsen rätt rejält.
Det vore intressant om statsrådet kunde ta upp den diskussion som var utifrån Stockholmsöverenskommelsen. På den tiden stödde Socialdemokraterna prioriteringen som gjordes i själva överenskommelsen men ville de facto att staten skulle anslå mer pengar. Det var därför man inte skrev under. Det var inte beroende på fördelningen i övrigt.
Vi vet nu att den nya ledningen i Stockholms stadshus vill att mer av pengarna från trängselskatterna ska användas till kollektivtrafik. Då kvarstår frågan från Robert Halef, Lars Hjälmered, Jessica Rosencrantz och mig själv: Vill regeringen ens en gång ha Förbifart Stockholm?
Om man tänker omförhandla, vilket de andra inte vill utan i stället bestämt sig för att medförhandla, har då Socialdemokraterna mer pengar, precis som man uttryckte det 2007, för att se till att Förbifarten kommer på plats?
Återigen till jämförelsen: Citybanan var aldrig ifrågasatt av alliansregeringen. Men vi fick rensa upp, för det saknades pengar och finansiering. Förbifarten har finansiering. Frågan är: Vill regeringen ha Förbifarten?