Fru talman! Jag instämmer i mycket av vad Hans
Göran Franck nyss sade. Frågan om medlemskap i
den europeiska unionen är avgörande för vårt lands
framtid och självbestämmanderätt. Det är bra att
riksdagens partier i enighet vänder sig till svenska
folket och att alla partier försäkrar att folkviljan
skall respekteras.
Utskottet understryker att samtliga
regeringspartier och övriga partier har varit ense
om att en rådgivande folkomröstning i praktiken
skall vara beslutande. Jag hoppas att det kan
bekräftas här i dag.
Det är viktigt att de frågor som ställs till folket blir
entydiga och klara. Det bör inte finnas något
utrymme för riksdagen att konstruera anledningar
till att bortse från folkomröstningens resultat.
Vad folket har att ta ställning till är helt enkelt, som
sägs i reservation 1, ett ja eller ett nej till ett
medlemskap. Den formuleringen är entydig och
kan inte ge upphov till några diskussioner. Därför
vill jag också yrka bifall till denna reservation som
avser mom. 2.
Vi menar att det är nödvändigt att folkets vilja
entydigt definieras som det ja-alternativ eller det
nej-alternativ som samlar flest röster och som
vinner. Man kan t.ex. inte dra slutsatsen att en
eventuell blankröst skulle vara detsamma som att
väljaren överlåter åt riksdagsmajoriteten att avgöra
frågan. Blankrösten bör tolkas så att väljaren
överlåter åt de icke blankröstande att bestämma.
Det finns enligt min mening nu bara två situationer
som skulle medföra att riksdagen inte låter sig
vägledas av folkomröstningsresultatet. Den ena är
om det blir exakt samma antal röster för eller emot
ett medlemskap. Den andra är att blankrösterna
skulle bli flest. Risken för att någon av de
situationerna skulle uppträda är ganska liten.
Invandrarnas utanförståendeskap är ett
demokratiskt problem. Invandrarna bör ha rösträtt
efter samma grunder som i kommunala val. Därför
hävdar vi att den kommunala röstlängden skall
ligga till grund för deltagande i folkomröstningen.
Problemen som kan uppstå härvidlag tror vi går att
lösa.
Vi menar också att kampanjbeloppen borde ha
varit av minst samma storlek som de medel som
anslogs till kampanjorganisationerna vid
folkomröstningen rörande kärnkraften. Dåvarande
belopp om 18 miljoner per sida skulle i dagens
penningvärde motsvara 49 miljoner kronor, eller 98
miljoner kronor totalt. Då emellertid
kampanjorganisationerna redan erhållit 10
miljoner skulle vi alltså ha velat höja beloppet till
88 miljoner kronor. Det har vi emellertid inte fått
gehör för.
Vi kan konstatera att ja- och nej-sidan de facto har
mycket olika resurser. Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut om att ALU-jobb inte skall få användas i
kampanjorganisationerna har särskilt drabbat nej-
sidan. Det påstås nu att
Europainformationssekretariatet på
Utrikesdepartementet har ALU-anställda. Såvitt
jag vet har inte Arbetsmarknadsstyrelsen sagt
någonting om detta.
Den här typen av problem stöter vi hela tiden på.
Etablissemanget har lätt för att styra över resurser
till ja-sidan, medan nej-sidan får kämpa för att
komma åt dem. Vi tycker därför att det är viktigt
med en öppen redovisning av finansieringen av
kampanjerna. Därför har vi också ställt oss bakom
reservation 3 under mom. 12.
I vårt förslag har vi också strukit under att bidragen
borde ha varit lika stora som i folkomröstningen om
kärnkraften.
I remissbehandlingen borde Maastrichtfördraget
och rapporten från EU:s ministerråd till EU-
parlamentet ha ingått. Birgitta Hambraeus har tagit
upp detta i sin motion. Det tycker vi är bra.
Riksdagen har nu i en första läsning antagit
förslagen till ändringar i regeringsform och
tryckfrihetsförordning, vilka blir en följd av EU-
medlemskapet. Vi vill understryka att den andra
riksdagsbehandlingen av de här förslagen måste ske
efter det att folkomröstningen har ägt rum.