Herr talman! Vi debatterar i dag som sagt socialutskottets betänkande SfU25 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter .
För att inte glömma bort det vill jag börja med att yrka bifall till våra reservationer 1 och 3.
En sak är jag övertygad om här i dag, och det är att vi alla är överens om att barns rättigheter är grundläggande i ett fungerande samhälle och något som ska värnas, skyddas och stärkas på olika sätt. FN:s konvention om barnets rättigheter har länge varit vägledande både i Sverige och internationellt. Det är bra och positivt att Sverige har ratificerat konventionen samt att konventionen i hög grad är transformerad till svensk lagstiftning.
Att regeringen har en ambition att stärka barnens rättigheter och barnens perspektiv i Sverige är naturligtvis något som är positivt, då den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraterna är att barnens bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Vi vill bland annat införa en barndomsgaranti inom vilken samhället ställer upp en nollvision mot diskriminering, mobbning och trakasserier. Garantin ska skydda barn från fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp och vanvård eller utnyttjande och så långt det är möjligt garantera en trygg uppväxt med båda föräldrarna.
För att uppnå detta handlar det till stor del om att ta ett politiskt ansvar för barnen inom den lagstiftning vi har i dag. Det regeringen nu föreslår är dock att artiklarna 1-42 i barnkonventionen, i originaltextens lydelse, genom inkorporering ska gälla som svensk lag. Jag är mycket tveksam till att det är det bästa sättet att stärka barnens rättigheter. Det är nämligen otydligt hur konventionstexten ska tolkas om det uppstår en normkonflikt mellan redan befintlig svensk lag och barnkonventionen, och som tidigare har sagts i debatten läggs ansvaret för att lösa en eventuell sådan konflikt på domstolarna och förvaltningsmyndigheterna.
Flera remissinstanser, däribland Lagrådet, påtalar därför att inkorporering så som regeringens förslag är utformat skapar stor osäkerhet. Konventionen innehåller vaga formuleringar och saknar förarbeten, vilket gör den svår att tolka. Ett annat problem är att domstolarna blir tvungna att göra avgöranden som enligt svensk rättstradition hamnar på lagstiftaren. Enligt Lagrådet är det bekymmersamt just att ansvaret för att lösa eventuella normkonflikter läggs på domstolarna, och JO påpekar att ansvaret för rättsutvecklingen här läggs över från lagstiftaren till tillämparna, som i sammanhanget får en ovanligt komplicerad och oklar rättslig grund att förhålla sig till.
Herr talman! Enligt Lagrådets yttrande är det också en bakvänd ordning att först inkorporera konventionen och därefter låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning samt analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden. En sådan utredning borde naturligtvis göras först och läggas till grund för bedömningen av huruvida konventionen bör inkorporeras samt hur det på ska göras bästa sätt.
Ett exempel som har skapat oro och många frågetecken just när det gäller att det är otydligt hur barnkonventionen ska tolkas är den omtalade artikel 20. Artikeln berör skydd för barn som berövats sin familjemiljö och vilket stöd de ska få. Det står: "Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn."
Det är viktigt att framhålla att detta i första hand är utformat för att barnkonventionen ska kunna tillämpas i muslimska länder och att det inte finns något tvång att på grund av konventionen placera enligt kafalah i Sverige. Placering ska i stället ske enligt nationell lagstiftning. Men samtidigt tycker jag att det är bra att frågan har kommit upp, så att det inte uppstår några som helst oklarheter om att det i Sverige ska vara svensk rätt som tillämpas. I och med att hela utskottet ställer sig bakom Kristdemokraternas motion ställer sig riksdagen i dag bakom formuleringen i motionen om att islamisk rätt inte tillämpas i Sverige och att det ska gälla även efter en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag. Jag hoppas att vi alla kommer ihåg det.
Detta borde dock ha framgått mycket tydligare i propositionen, och det ska inte behöva uppstå dylika oklarheter i hur en internationell konvention som nu blir svensk lag ska tolkas och tillämpas i förhållande till nuvarande lagstiftning.
Herr talman! En annan fråga som har uppkommit i remissvaret från kammarrätten i Stockholm är att myndigheter och domstolar redan i dag ska göra svåra avvägningar mellan olika intressen som ska beaktas inom ramen för migrationsärenden. Kammarrätten menar därför att om barnkonventionen ska inkorporeras i svensk rätt krävs ytterligare vägledning för hur detta påverkar migrationsärenden.
Sverigedemokraterna anser därför att inkorporering av barnkonventionen på det sätt som regeringen föreslår skapar osäkerhet och oförutsägbarhet och i förlängningen riskerar att försvaga snarare än att förstärka barns intressen.
All lagstiftning, i synnerhet sådan som syftar till att skydda svaga gruppers rättigheter, måste föregås av uttömmande konsekvensanalyser och så långt det är möjligt på förhand avgöra frågor om hur lagen ska tillämpas. Så har inte skett i det här fallet, och det är därför Sverigedemokraterna väljer att avstyrka regeringens proposition.
Herr talman! Samtidigt vill vi att arbetet med att stärka barnens rättigheter är något som ska tas på allvar och fortgå i Sverige. Därför föreslår vi att regeringen återkommer med ett förslag på hur FN:s konvention om barnets rättigheter kan införlivas i svensk lag på ett mer ansvarstagande, långsiktigt och förutsägbart sätt.
Sverigedemokraterna har yrkat på att konventionstexten mer bör anta formen av en målsättningsbestämmelse, som sedan blir tillämplig genom det fortsatta transformeringsarbetet. Det betyder att frågan om normhierarki och normkonflikter på ett mycket tydligare sätt ska lösas av lagstiftaren och att denna ska ge tydliga riktlinjer om hur konventionstexterna ska tillämpas av domstolar och myndigheter.
Sverigedemokraterna anser vidare att konventionen får ett betydligt starkare genomslag när den transformeras in i svensk lagtext på det sätt som har gjorts tidigare i historien och så som den svenska rättstraditionen tidigare har förhållit sig till konventionen.
Herr talman! FN:s konvention om barnets rättigheter är en viktig fråga som engagerar. Frågor om barnens rättigheter sträcker sig över samtliga politikområden, och vi anser att detta är en fråga av sådan vikt att vi har föreslagit regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utreda hur det fortsatta arbetet med att införliva barnkonventionen i svensk rätt ska genomföras på bästa sätt. Jag önskar att detta hade gjorts på ett tydligare sätt inför detta förslag. Vi menar att det hade varit en bättre väg att nå målet att förstärka barnens rättigheter på ett tydligare sätt än vad som görs med detta förslag och en bättre väg för att kunna finna en bred majoritet och samsyn i riksdagen. Jag tror att det hade varit möjligt.
Det ser nu ut som att regeringens förslag kommer att få majoritet - om inte några ledamöter plötsligt ändrar sig och väljer att rösta på vår reservation, vilket jag inte tror är så sannolikt. Då förutsätter jag det sker en ordentlig uppföljning och utredning av det fortsatta arbetet och att de oklarheter som kan uppstå när det gäller hur konventionen ska tolkas följs upp ordentligt. Detta är vad som framförs i motionerna från Kristdemokraterna och Liberalerna, som hela utskottet ställer sig bakom.
Herr talman! Jag förutsätter och hoppas också att regeringspartiernas kanske något högtravande ord här i dag om barnens rättigheter - vilket ju är en bra sak - inte bara är tomma ord. Jag hoppas att barnäktenskap förbjuds på riktigt i Sverige i stället för att man får informationsfoldrar om desamma. Jag hoppas att slöjkrav på förskolor aldrig blir verklighet. Jag hoppas att barnens intresse, och inte politiskt påtvingad kvotering, ska stå i första rummet i föräldraförsäkringen. Jag hoppas att straffen skärps vad gäller sexualbrott mot barn. Och jag hoppas att barnens situation och barnens perspektiv får en mycket mer central plats i regeringens utrikes- och biståndspolitik.
I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).