Fru talman! Det var intressant att lyssna på Yasmine Larssons beskrivning av processen som har lett fram till i dag och även de betraktelser hon gjorde om andra länder.
Jag skulle vilja ställa en fråga om Norge. Det är många i salen som har framhållit remissinstansernas betydelse när det gäller hur utskottet har formulerat sig i slutsatserna. Jag är dock lite förvånad över att Yasmine Larsson just pekat på Norge som ett föredöme. Tittar man på vad Kammarrätten i Stockholm skriver framgår det att de inte alls kan se att barnkonventionen har fått något särskilt genomslag i Norge. Hur rimmar det med påståendet att Norge skulle vara ett föredöme när det gäller inkorporering?
Norge kan för all del vara ett föredöme på många andra sätt, och de nordiska länderna har mycket gemensamt när det gäller skyddet för barns rättigheter, men att använda det som ett argument i sammanhanget när remissinstanserna inte anser att Norge tillfört något särskilt är intressant.
I Norge, precis som i Sverige, har man länge arbetat med barns rättigheter. Det finns naturligtvis delar av barnkonventionen som är bra, precis som Yasmine Larsson redogjorde för i talarstolen, men det finns också de delar som passar dåligt i svensk rättstillämpning. Därför hade det varit ett bättre förslag att plocka ut de artiklar som faktiskt kan innebära en förändring på riktigt i stället för att välja att inkorporera barnkonventionen med samtliga artiklar och hela lagtexten rakt av. Varför håller Yasmine Larsson inte med om detta? Vad är fördelen med att ta samtliga artiklar och göra dem till svensk lagtext i stället för att plocka ut de som är väsentliga? Hur är det med Norge?