Fru talman! Jag ska försöka ta tillbaka debatten till det budgetområde som det handlar om, men först skulle jag vilja nämna ett par korta saker. För det första är det en annan sak att stötta en statsminister när det finns ett färdigt program som kommer att gå igenom. För det andra är det intressant att Miljöpartiet är rädda för att samarbeta med oss om migrationspolitiken. Vi har ganska tydligt lovat att inte göra något sådant. Det gjorde vi 2014, och det har vi stått fast vid sedan dess. Miljöpartiet är inget parti som behöver oroa sig för att vi kommer att vilja samarbeta med dem vad gäller migrationspolitik.
Till budgetområdet! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen i detta betänkande. De som mot förmodan följer varenda budgetdebatt som hålls här i kammaren - jag hoppas att det är några stycken - noterar säkert att det är något ovanligt att det finns reservationer gällande utgiftsområden. Men detta är något som vi i Sverigedemokraterna har använt ganska konsekvent sedan vi kom in i riksdagen just när det är av särskild vikt och man ändå ligger inom ramen.
Migrationspolitiken om något är ett sådant område där det är av särskild vikt och särskilt allvarligt att prioritera annorlunda än vad utskottet föreslår. Men jag har full respekt för att man ofta ser politiken och budgeten som en helhet. Det är just för att också vi ser politiken och budgeten som en helhet som vi väljer att försöka göra förändringar.
En av de absolut viktigaste förändringar vi föreslår i vår reservation är att faktiskt ge migrationsdomstolarna den budget de efterfrågar. Oavsett var man står inom migrationspolitiska avvägningar - jag kommer att återkomma till det alldeles strax - bör de flesta i denna kammare vara överens om att det system vi har, med de regler vi har och de beslut som ska fattas, bör göras så effektivt, smidigt och korrekt som möjligt.
Förra året anslog vi mer medel till Migrationsverket. Då var det där man hade den stora bördan, de långa balanserna, och behövde mer resurser för att effektivt kunna arbeta undan det som låg kvar och eftersläpade.
Nu, som vi hörde i det förra anförandet, är det i stället migrationsdomstolarna som har fått den stora bördan. Efter det första beskedet från Migrationsverket är det överklaganden som väntar. Migrationsdomstolarna har gjort en tydlig beredning av vad de behöver för medel. Men det efterföljer inte regeringen. Man ger inte de medel som migrationsdomstolarna vill ha.
Det är inte bara domstolarna själva som säger att de vill ha mer pengar. Migrationsverket har också varit tydligt, både i prognoser och i föredragningar för oss i utskottet, om att man oroas av att domstolarna inte får de medel de behöver och att detta i slutändan kommer att belasta mycket mer än man sparar på kort sikt eftersom personer som fortfarande väntar på slutgiltiga beslut finns kvar i vårt system och fortsätter leva här på vår bekostnad.
Det är således helt och hållet "hål i huvudet" att inte tillföra de resurser som efterfrågas. Jag hoppas innerligt att man tar sitt förnuft till fånga inför kommande ändringsbudgetar.
I vår reservation och i vår politik i övrigt finns det ett par saker jag vill trycka lite extra på.
Vi satsar på fler förvarsplatser och har så gjort ett tag. Ett arbete har redan skett - det finns fler förvarsplatser redan i dag. Jag noterar dock att i den budget som föreslagits av regeringen och sedermera utskottet ger man inte Migrationsverket tillräckliga resurser för att kunna förstärka ytterligare. Man har rättat sig något för att hålla antalet platser på samma nivå som nu, men Migrationsverket har även där lagt fram prognoser för vad de skulle behöva för att kunna utöka redan på kort sikt. Vi skjuter till resurser för detta.
Vi satsar också extra mycket på utresor för avvisade och utvisade. Vi ger ett extra tillskott där eftersom vi menar att hade man genomfört den politik som vi förordar hade man också fått upp takten på utresorna betydligt snabbare, både de som sker tvångsvis och de som sker frivilligt genom att människor återtar sin ansökan för att de vet att de regler som finns i Sverige är de som gäller och att besluten kommer att följa av de regler som finns.
Den kanske största enskilda satsning vi gör här är en specifik och riktad satsning på återvandring som sker med biståndsmedel.
Sverige har sedan tidigare ett bidrag man kan söka för återvandring. Det är ett modest bidrag; det ligger på mellan 30 000 och 75 000 per familj, beroende på hur många som reser och vilken ålder de har. Det är något som man får direkt i handen när man lämnar Sverige självmant efter ett avslag. Det är inte riktigt så långsiktigt och kanske heller inte så effektfullt som det hade kunnat vara.
De pengar som vi anslår får egentligen ses som anslag till ett pilotprojekt för att kraftigt utveckla hela återvandringssystemet. Det handlar om att möjliggöra för fler som får eller förväntas få avslag eller som helt enkelt känner att det här var nog inte rätt land och själva vill återta sin ansökan att återvända hem med stöd under kanske lite längre tid, bättre kontaktnät på plats och återetableringssatsningar. Men det handlar också om att genom biståndsverksamhet möjliggöra för fler personer att känna att det är säkert och tryggt att återvända hem.
Jag har tidigare talat här i kammaren om att vi vid kontakter med exempelvis somaliländare som har levt här under lång tid fått höra att de är tacksamma för det de har här men också längtar hem. De känner att de gärna hade återvänt om det bara funnits möjlighet för barnen att fortsätta en vettig skolgång och de var säkra på att livet skulle kunna fortsätta på ett bra sätt.
Den sortens biståndssatsningar ingår i detta pilotprojekt. Jag utgår från att dessa satsningar skulle behöva utvecklas ytterligare framöver, men det är som sagt satsningar som möjliggör för fler att leva där de vill leva och för fler länder på vår jord att faktiskt vara värdiga, verksamma och fruktsamma platser att leva på.
Fru talman! Den som tittar på våra siffror noterar säkert att vi också gör stora nedskärningar. Såklart gör vi det, annars hade vi inte kunnat ha en reservation och omfördela medel. Det handlar om att vi beräknar att man ganska snabbt kommer att kunna se effekter på hur många som kvarstår i våra system och vad olika saker kostar att satsa på. Det handlar om allt från att lite äldre ensamkommande barn kanske inte behöver jourpersonal dygnet runt på samma sätt som yngre barn gör till att fler lämnar landet och färre söker sig hit.
Vi har en utredning på plats, en migrationskommitté, som ska se över en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Hade Sverigedemokraterna suttit vid makten hade en sådan kommitté förvisso varit tillsatt, men snarast möjligt hade vi också dragit ned de regler som redan finns till miniminivåer för att ge utredningen lugn och ro att jobba på riktigt. Vi hade snabbt gått igenom samtliga internationella konventioner och avtal som vi är bundna av och sett efter: Hur kan vi göra tolkningarna? Har vi gjort stramaste möjliga tolkning? Hur har andra länder agerat? Vi hade ganska snabbt kommit fram till att det finns mer att göra om man menar allvar med det man säger om att vara på miniminivåer. Vi hade lagt oss där till en början för att ordentligt kunna ta fram politik som är långsiktigt hållbar.
Det är detta Sverige behöver, inte fortsatt lappande och lagande, snabbutredningar - vad man än säger är det mycket som ska komma på plats till nästa sommar - eller fortsatt osäkerhet och otydlighet eller lagstiftning som ger möjlighet att stanna trots att man fått avslag.
Sverige behöver en annan regering och en helt annan migrationspolitik.
(Applåder)