Fru talman! Jag kan börja med att säga att jag också är övertygad om att flera av de här utbildningarna som kommer att bedrivas på universitet och högskolor runt om i Sverige kommer att hålla hög kvalitet. Det är inte det debatten handlar om. Jag tror att Karlstad kommer att kunna bedriva en bra speciallärarutbildning.
Det som är frågan för dagen är varför regeringen valde att frångå en princip och en praxis som har gällt i Sverige sedan 1977 och som innebär att Högskoleverket innan beslut fattas om vilka lärosäten som ska få en utbildning först ska inhämta expertutlåtanden. De är ju ett underlag för regeringen när den ska fatta sina beslut. Det är så vi har haft det i Sverige sedan 1977. Nu väljer högskoleministern att göra en helt annan variant.
Man måste fråga sig vad som var bakgrunden till detta. Då ställer jag en fråga om vilken process- och kvalitetssäkring som regeringen har använt för att välja ut just de här lärosätena. Jag delar uppfattningen att det kan ligga nära till hands att de som bedriver specialpedagogutbildning kommer att ha försteg när det gäller att bedriva den här utbildningen också. Men regeringen har själv frångått den principen med Karlstads universitet. Jag tror att det kommer att finnas andra universitet som åtminstone ville tävla om kvaliteten i den nya utbildningen. Det säger regeringen nej till genom en helt ny princip som ska gälla från och med nu.
Då förstår jag att Högskoleverket reagerar och undrar vad det är som händer. Vilken kompetens och vilken process har regeringen använt, eftersom Högskoleverket har sin process i dessa frågor? Man får ett uppdrag att utreda frågorna. Sedan uppmanar man högskolorna att söka examensrätten. Därefter utser man expertgruppen, en sakkunniggrupp, som bedömer ansökningarna utifrån de kvalitetskriterier som grundar sig på högskolelagen och högskoleförordningen. Sedan genomförs som regel också platsbesök där man för samtal med representanter för högskoleledningen, lärare och studenter. Till sist lämnar man ett sakkunnigt utlåtande till regeringen.
Det är det här regeringen har valt att hoppa över, därför att man gör en liten egen bedömning. Då måste man ställa sig frågan: Varför denna nya princip? Det var bråttom, skriver högskoleministern i sitt första svar till mig. Men hur bråttom var det? Hur lång tid hade det tagit att göra det här på rätt sätt, att kvalitetssäkra utbildningarna i förhand, inte i efterhand? Här säger man att efter att studenterna har gått ut ska vi kolla via Högskoleverket om det var en bra utbildning. Det är inte så vi brukar göra i Högskole-Sverige. Först kontrollerar man kvaliteten, sedan bedriver man utbildning och därefter kontrollerar man kvaliteten en gång till. Det är så vi brukar göra.
Men det är möjligt att det finns ett bra svar, att det här skulle ta väldigt långt tid. När Högskoleverket får frågan bedömer man, eftersom man har så mycket kunskap i den här frågan, att man skulle kunna göra detta på sex månader. Var sex månader värt att kasta ut en princip som gällt från 1977, att Högskoleverket granskar kvaliteten och låter högskolorna ta ställning till nya utbildningar innan regeringen fattar sitt beslut? Det är en fråga som högskoleministern måste svara på.
Jag får fortfarande inget svar på frågan om vilken process regeringen har tillämpat för att garantera kvaliteten i de här utbildningarna. Jag tycker att det här är en viktig principfråga, för det handlar ju om balansen mellan regering och högskola. Vi har haft denna praxis därför att det inte ska uppfattas som att regeringen styr för mycket av enskilda utbildningar.
Däremot har politiken en självklar roll när det handlar om att starta nya utbildningar som man tycker är relevanta och som ligger i linje med skolpolitiken. Politiken har en självklar roll i att driva fram nya universitet och högskolor, om man tycker det, som vi har runt om i Sverige. Högskoleministern försökte lite indirekt kritisera att vi på något sätt drev fram en utveckling med nya, starka högskolor och universitet runt om i Sverige. Det är ingenting vi skäms över. Men vi har gjort det utifrån kvalitetsutvärderingar och offentliga satsningar som har lett fram till en situation där politiken också får ta ansvar för de beslut som fattas. Här väljer man att avstå från expertutlåtanden, vilket är ett ganska märkligt förfarande.
Jag vill ställa en sista fråga i det här inlägget: Vad är det som säger att regeringen inte tänker göra det här igen, eftersom man tycker att det var bra i det här fallet?