Herr talman! Det är viktigt att vi för debatten om stabiliseringspolitiken utifrån en rimlig beskrivning av verkligheten.
Vi börjar med långtidsarbetslösheten. Då är det så att Sverige tillsammans med Danmark och ytterligare något land har lägst långtidsarbetslöshet inom EU.
När man bryter ned den och tittar på undergrupper som till exempel ungdomar har vi även på det området bland de lägsta ungdomsarbetslöshetsnivåerna jämfört med jämförbara länder.
Det är också alldeles uppenbart att när det gäller sysselsättningen har vi i den privata sektorn haft en sysselsättningstillväxt som vi inte har upplevt i Sverige under de senaste decennierna. Vi har alltså sett att jobben verkligen kommer i den privata sektorn och att det är fler människor som får arbete där.
Samtidigt ska det sägas att vi noterar att SCB i dag rapporterade att vi har fler anställda i vård och omsorg än i någon annan sektor. Vi har alltså haft möjligheter att bygga ut även välfärden under de här åren. SCB gör en poäng av att det är just inom vård och omsorg som vi nu har flest som arbetar i ekonomin. Det kan man ju också tycka är positivt.
När det gäller sysselsättningsgraden vet vi att den har ökat i alla grupper. Det som har hänt är att vi har en förskjutning i befolkningen. Det är fler som är äldre, och trots att sysselsättningsgraden har ökat spelar de större roll i de grupperna.
Vad som är allra mest relevant är kanske ändå hur det har gått med reallönerna. Har människor under den värsta krisen sedan depressionen fått det bättre eller sämre? I väldigt många länder har de fått det rejält mycket sämre. Där har det varit stora inkomstförluster för grupper. I ett land i Europa har vi haft en ordentlig, real disponibelinkomstökning under de här åren, och det är Sverige. Där har ökningen varit 20 procent när man inkluderar inflation, transfereringar och skatter, vilket är långt mer än genomsnittet och långt mer än andra länder. Varför är då det positivt? Genom att vi har hållit uppe inkomstökningarna för hushållen har vi inte haft den kraftiga ökning av fattigdomen som man till exempel har sett i länder som Island, Grekland och Lettland, där inkomsterna har fallit.
Andelen barn som lever med låg materiell standard var 3 procent när vi tog över. Det var bra jobbat av Socialdemokraterna att de hade fått det till 3 procent. Det var bättre än genomsnittet för EU. Det var bättre än länder som Tyskland och Frankrike, där det ligger på 5 procent. Men under våra år har vi väldigt konsekvent jobbat för att förbättra tryggheten för barnfamiljerna. Nu är andelen barn som lever med låg materiell standard nere på 1 procent. Det är en väldigt kraftig förbättring som vi gemensamt ska glädjas åt. Det innebär att det är färre barn som behöver växa upp med en oro för familjens ekonomi.
Detta med ihållande stimulanser är faktiskt viktigt. I andra länder har man först stimulerat och sedan stramat åt. På det sättet gjorde man i till exempel Spanien och Storbritannien. Man tog i för mycket, så att man sladdade ned i diket, och sedan fick man vrida om ratten allt man kunde. Det gjorde också att människor inte kunde tro på den politiken. Det var därför man tappade förtroendet för sina regeringar. Det var därför man inte investerade och inte konsumerade.
Sverige har under de här åren kunnat gå i motsatt riktning. Vi har i dag väsentligt högre nivå offentliga investeringar som andel av bnp än de flesta EU-länder. Låt mig ta exemplet Tyskland, som ligger på halva andelen offentliga investeringar i förhållande till Sverige om man får tro EU-kommissionen. Det här innebär att vi har använt krisen till en historisk möjlighet att rusta upp den svenska infrastrukturen, som vi ju vet var eftersatt under många år då alla pengar gick åt till att betala för växande utanförskap och stigande förtidspensioner.
Det är klokt att vi har kunnat investera i mer realkapital som infrastruktur under krisen. Det är klokt att vi genom jobbskatteavdrag och arbetslinjen också under krisen har förstärkt vår produktionsförmåga. Det är det som långsiktigt bygger välstånd för landet.