Herr talman! Som Kerstin Warnerbring vet hade
vi ett avslagsyrkande på propositionen. Vi kom
mycket långt i diskussionen, och betänkandet är vä-
sentligt förbättrat. Men det kvarstår en besparing utan
konsekvensanalys. Det kan knappast förvåna Kerstin
Warnerbring att vi då står kvar vid avslagsyrkandet.
Avslag innebär ju att reformen ligger kvar oförändrad.
Vi prioriterar de besparingar vi gör. Vi gör stora
besparingar, men inte på de svagaste. Om inte Cen-
tern kan lyckas att hitta 215 miljoner på något annat
ställe än hos de handikappade så tycker jag att det är
märkligt. Ni säger att de besparingar ni gör drabbar
bara administrationen. Det är inte alls visat att det är
så. Vi vet inte om det drabbar de handikappade.
Om det är några som har lagt fram kärva bespa-
ringsförslag på röststarka grupper är det vi. Det är
verkligen inte populism. Därför lägger vi t.ex. fram
ett förslag om en extra karensdag. Det berör dem som
kan styra sin tillvaro litet bättre och som har arbete.
De är många och de är röststarka. Det är verkligen
inte opportunism att lägga fram ett sådant förslag. Går
man däremot på de små röstsvaga grupperna, som
Kerstin Warnerbring gör, är det betydligt mer att
segla efter minsta motståndets lag.