Herr talman! Rätten till personlig assistent har
gjort det möjligt för människor med stora och kompli-
cerade funktionshinder att leva ett värdigt liv. Plötsligt
har den funktionshindrade fått makten över sin egen
kropp och sitt eget privatliv. De får själva bestämma
vem de skall få hjälp av i de mest intima situationerna
i sitt liv och vad omgivningen skall få reda på.
Inte minst för barn och ungdomar har rätten till
personlig assistent inneburit en naturlig frihet från
föräldraberoendet. Nu kan barnen och ungdomarna
delta i aktiviteter utan att alltid vara beroende av sina
föräldrar. Tonåringarna kan stanna ensamma hemma
med en kompis och få ha sina egna hemligheter där
inte föräldrarna lägger sig i.
För föräldrarna har rätten till personlig assistent
inneburit möjlighet till förvärvsarbete utanför hemmet
och möjlighet till ett eget vuxenliv utan att ständigt ha
dygnet-runt-jour. Föräldrarna har fått möjlighet och
tid att ägna sig åt syskonen i familjen som annars
alltid får stå tillbaka för det funktionshindrade barnets
behov. Man kan nästan säga att man lever som en
vanlig familj.
Herr talman! Låt mig få berätta om Sara. Sara har
en hjärnskada sedan födseln. Hon är svårt rörelsehind-
rad, kan inte vända sig i sängen, inte sätta sig upp, inte
sitta utan specialanpassade sitthjälpmedel, inte använ-
da sina händer för äta eller skriva. Hon behöver hjälp
med allt praktiskt. Sara har inget tal. Hon kan säga ja
eller nej. Hon använder bliss-språk, men har stora
svårigheter att peka.
Sara är en frisk, pigg, glad och nyfiken tonåring
som går på högstadiet i en vanlig kommunal grund-
skola. Sara har alltid varit med i familjens och klas-
sens aktiviteter, och familjen vet att hon är respekte-
rad för den hon är.
När Sara skulle börja skolan, i en vanlig grundsko-
leklass, var det en stor utmaning med tanke på hennes
handikapp. Familjen var överens om att Sara måste få
åka hem när skoldagen var slut och inte tvingas vara
borta även på fritiden för att detta skulle fungera.
Saras mamma slutade då sin anställning för att få vara
hemma på heltid och ta hand om Sara när hon inte var
i skolan.
Saras mamma berättar: Jag förstod också att per-
sonalen i skolan kände en trygghet i att veta att jag
fanns till hands om något skulle inträffa. Detta inne-
bar att jag levde ett liv där jag varje dag lämnade
upplysning till skolans personal om vad jag gjorde
och var jag befann mig. Jag blev ju också den som
fick samordna och planera alla kontakter och insatser
runt Sara.
Även fritiden präglades av Saras behov av att all-
tid ha en person som kände henne väl i sin närhet.
Hon kan aldrig lämnas ensam fastän hon nu är 14 år.
Om hon skulle följa med när vi skulle till tandläkaren,
frissan eller annat var det inte bara de rent praktiska
hindren utan också den extra tid det tog för att göra
henne i ordning för utfärden som påverkade hela
livssituationen. Det handlade hela tiden om att planera
noga. Ofta möttes vi föräldrar i dörren för att hinna
med.
När LASS trädde i kraft kände vi att det kanske
skulle kunna förändra situationen för Sara, som be-
hövde göra sig fri från oss föräldrar och resten av
familjen. Sara beviljades personlig assistans och kun-
de nu för första gången i sitt liv komma hem och vara
ensam hemma utan mamma och pappa eller farmor,
bara hon och assistenten.
Jag har ett starkt minne från den allra första tiden
när jag hade börjat arbeta. Jag kommer hem. Saras
lillebror och en grannpojke sitter och spelar spel på en
dator. Jag frågar: Var är Sara? Hon har gått ut, säger
de litet nonchalant. Då, i det ögonblicket, stannar allt.
Jag bara står där och tänker: Sara har gått ut. Sara,
som inte kan förflytta sig själv en centimeter, har gått
ut.
Herr talman! Det är på grund av vad jag nu berät-
tat som det är så viktigt att vi när vi nu gör föränd-
ringar i reformen gör det på ett mycket varsamt sätt.
Jag är därför mycket glad över att min motion, So16,
fått en positiv och välvillig behandling. Utskottet har
mycket tydligt fastslagit att ingen grupp som för när-
varande omfattas av personlig assistans helt får ute-
stängas. Personer med t.ex. enbart psykiska eller me-
dicinska funktionshinder bör även i fortsättningen
vara berättigade till personlig assistans i vissa speciel-
la fall.
Herr talman! Det gläder mig också att utskottet så
klart tagit ställning emot en kommunalisering av
personlig assistans, där behoven överstiger 20 timmar
per vecka.
Mina erfarenheter är, precis som Hans Karlsson
också påpekat, att det krävs ett stort kunnande och en
bred kompetens för att handlägga dessa ärenden. Då
fordras det erfarenhet, vilket små kommuner och
kommundelar inte har möjlighet att upprätthålla på
grund av för få ärenden. Risker finns då för att det blir
stora skillnader i bedömningarna mellan de olika
kommunerna i landet.
Herr talman! Utskottet understryker att kontinuite-
ten och tryggheten i det personliga stödet inte får
urholkas, och att det därför är särskilt angeläget att
försäkringskassan och kommunerna har en nära sam-
verkan i dessa fall. Utskottet visar också på goda
lösningar i vissa kommuner. Detta tycker jag är oer-
hört viktigt, men jag saknar en ändring i lagtexten i
§ 9 a för att man skall kunna åstadkomma vad utskot-
tet i detta fall avser.
Herr talman! Det som förvånar mig är att utskottet
inte gjort någon som helst besparing på det administ-
rativa bidraget till kommunerna och till kooperativen,
som i dag uppgår till 30 kr per timma, vilket jag tyck-
er är en alldeles för generös ersättning. För exempel-
vis en svårt handikappad person som är i behov av 80
timmar per vecka får kommunerna i administrations-
bidrag, alltså enbart för att administrera bidraget,
124 800 kr per år. Har kommunen därtill flera assi-
stenter kan vinsten bli betydande även efter avdrag för
utbildning o.d.
Min fråga till Hans Karlsson är därför: Har utskot-
tet tittat på möjligheten att spara på administrationsbi-
draget till kommunerna?
Herr talman! Jag har för övrigt inget yrkande, utan
ställer mig bakom betänkandet i dess helhet.