Fru talman! Marie Wilén tar upp frågan om ung-
domarna och kvinnorna i glesbygden och konstaterar
att jag inte i interpellationssvaret redovisar proposi-
tionen. Jag förstår Marie Wilén. Det är väl avsikten
med Centerns stora interpellationsrunda att man vill
påverka innehållet i propositionen. Det har jag all
förståelse för att man vill göra.
Jag skulle vilja uppehålla mig vid ungdomarnas
situation i gles- och landsbygden. Vi har en utveck-
ling där en allt större andel av ungdomarna går vidare
till högskolor och universitet. När jag lämnade gym-
nasiet hemma i Piteå 1971 gick 15 % av ungdomarna
vidare till universitet och högskola. När min son Da-
vid nästa år lämnar gymnasiet går 45 % av ungdo-
marna i min hemkommun vidare till universitet och
högskola. Dessa finns inte på orten, de finns på 30
orter i Sverige. Vi har över 280 kommuner och be-
tydligt fler byar, landsbygden är mycket större. Det
speglar sig i den befolkningsomflyttning vi upplever
de här åren. Vi och Centern har tillsammans kraftigt
byggt ut utbildningssystemet i 30 orter. Vi har spridit
det, i strid med moderaterna, från fem sex orter till
drygt 30, men det är inte 285. Det innebär att när vi
kraftigt expanderar utbildningen i högskola och uni-
versitet får vi en omflyttning av ungdomar från lands-
och glesbygd till universitetsorterna.
Sedan är frågan om vi får dessa människor att
återvända när vi gör denna starka satsning. Det vet vi
inte. Men det som är viktigt och glädjande att se är att
det hos unga människor inte skett någon värderings-
förskjutning om hur man vill bo. Det är ungefär sam-
ma andel i dag som tidigare som vill bo i storstad, i
mellanstora städer, i glesbygd och landsbygd.
Då blir vår viktiga uppgift igen att se till att man
faktiskt kan ha ett arbete på landsbygden. Då handlar
det väldigt mycket om att satsa på den nya tekniken,
att göra det möjligt att bedriva arbete från sin bostad,
att se till att sådana arbeten som traditionellt har legat
i städerna kan ligga ute på landsbygden genom den
moderna tekniken. Det jag framför allt koncentrerar
mig på är att se till att arbete och utbildning kan be-
drivas var som helst och att både stat och kommun
organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att man
inte behöver centralisera. Där kan man vara litet be-
sviken. De förändringar som skett i statsförvaltningen
under senare år har inneburit att man tagit bort folk
längst bort från huvudkontoret - det är alltid enklare.
Det gäller något slags lag om detta. Där måste vi
politiker vara tuffare.
När det gäller kvinnornas situation kan jag se en
viss förbättring i våra glesbygdskommuner. Natur-
ligtvis har den kvinnliga arbetsmarknaden blivit större
i förhållande till den manliga. Det traditionella jord-
och skogsbruket sysselsätter allt färre, medan service-
näringarna är i växande. Därför ser jag en litet bättre
utveckling. Men det viktigaste där är återigen att se
till att arbetsplatser finns ute i gles- och landsbygd.
Det är traditionellt manliga arbeten som funnits i de
bygderna. Då är välfärdssystemet oerhört viktigt, att
vi förmår fördela resurserna efter behov och inte efter
inkomst när det gäller vård, omsorg och utbildning.
Det är nästan den viktigaste åtgärden av alla. Då be-
hövs ett starkt välfärdssamhälle. Det hoppas jag att vi
får Centern med oss på.