Fru talman! Jörgen Andersson har gjort grovjobbet här, och vad jag kommer att göra blir att göra några randanmärkningar.
Jag kan instämma i mycket av det som Bo Bernhardsson sade i sin inledning - allmänna synpunkter och resonemang om nuvarande situation, vårt arbete att förstärka banksektorn och säkra oss mot framtida bankkriser. Det är det första.
Det andra är betalningsanmärkningar. Där finns ett exempel i reservationen om en god man som inte sköter sitt uppdrag. Jag håller med om det, men jag tror inte att ett ingripande på försäkringsmarknaden är den rätta åtgärden, utan det är ett mycket större och bredare problem att tillsynen och kriterierna för gode män är dåliga. Tillsynen är usel i många kommuner. Detta är ett stort problem, och det är det problemet som vi ska angripa. Jan Ertsborn till exempel har tagit upp den här frågan vid åtskilliga tillfällen, och jag tycker att det snarare är att stödja den typen av åtgärder som är metoden i det här fallet.
Beträffande Ulla Anderssons resonemang om sparbankerna instämmer jag naturligtvis i att det är bra med många banker. Vi får bättre konkurrens, och banker som är lokalt väl förankrade kan, om de sköts rätt, ta mindre risker. De har en bättre personkunskap och en bättre kunskap om det lokala näringslivet. Nu vill jag säga att det inte bara är sparbanker som kan fixa detta, utan det finns också affärsbanker som har den så kallade kyrktornsprincipen som en viktig princip för sin kreditgivning.
Jag tycker att Ulla Andersson ändå gör det för lätt för sig därför att vi har ett problem med sparbankerna. Jag är absolut inte någon motståndare till sparbankerna, men man kan inte komma undan att det kanske inte är en tillfällighet att sparbankerna har varit centrala vad gäller de problem som har varit på svensk bankmarknad både i början av 1990-talet och nu med Swedbank i Baltikum och Ukraina.
Det finns ett problem med sparbanker som inte gäller alla men som är tillräckligt allvarligt för att tas upp i en sådan här debatt, och det är att det är svaga ägare. Nu kan man säga att också SEB har ägare, och om dem kan man inte tro att de är svaga. Problemet kan även uppstå i banker med starka ägare, men det återkommande har ändå varit att mycket kapital har förlorats i sparbanker, en del i de stora sparbankerna, en del små har klarat sig. Det här är en viktig fråga att diskutera både här i kammaren och framför allt inom sparbanksrörelsen själv för att förhindra att det sker nya katastrofer med delar av sparbankerna och sparbanksväsendet. Det kräver självrannsakan, och den självrannsakan tror jag kommer därför att nu kommer Basel 3, det vill säga strängare kapitalkrav. Finansutskottet hade en diskussion om det i går. Det kommer att bli betydligt strängare krav på stamkapital beträffande bankerna. Då kommer en fråga att dyka upp bland annat i sparbankerna: Hur ska man finansiera detta baskapital?
Därför har jag kanske något mindre positiv syn på sparbankernas framtid och vill betona vikten av god konkurrens, och jag hoppas verkligen att lokala sparbanker fortsätter att utvecklas och tar till vara de lokala kundernas och företagens behov. Samtidigt vill jag peka på att här finns problem som jag hoppas att vi slipper möta i finansutskottet. De har funnits i många decennier. Det är i grunden ett problem att det ibland funkar bra trots att man har svaga ägare, ibland funkar det inte på grund av att det är svaga ägare.