Herr talman! Helt klart måste det vi här talar om finnas. Vi är överens. Vi vill ha ett jämställt samhälle. Problemet är att man har olika tillvägagångssätt. Om man inte vet att det är fråga om genusperspektivet och att det gäller jämställdhet som ska ha rätt benämning kan man inte komma åt det hela. Det handlar om en maktanalys på den nivå där barnen finns, om att medvetandegöra detta.
Om man som lärare, pedagog eller personal inom olika verksamheter inte är medveten om rådande könsmaktsordning och om analysen att sådant här leder till att pojkar och flickor redan från sandlådan, precis som män och kvinnor, går skilda vägar och om att det inte är givet att det i näringslivet bara ska finnas gubbar eller att nästan alla presidenter i världen ska vara män - man måste kunna den analysen från början - kommer inga förändringar att ske. Det är ett faktum som vi lever med.
Finns det ett jämställdhetsmål i läroplanen måste regeringen ta sitt ansvar. Man kan inte bara, som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni gör, säga: Detta ligger på kommunerna, på huvudmännen. Det löser inte problemet, utan det handlar om resurser. Jämställdhetsarbetet måste också kopplas till de bristande resurserna. Har man resurser kan man bilda sig, utbilda sig och fortbilda sig, och göra olika analyser. Till det måste det finnas resurser i form av både tid och pengar men också i form av kunskap för att kunna förändra när det gäller detta arbete.