Fru talman! Det finns flera olika sätt att hantera verkställighetshinder, och verkställighetshinder gäller ju oftast gentemot ett land. Det finns redan med dagens lagstiftning ingenting som hindrar att man i beslutet anger ett flertal olika länder som utvisning ska ske till.
Min uppfattning är att om personer ska utvisas på grund av den här lagstiftningen måste målsättningen vara att utvisningen sker så fort som möjligt och att den faktiskt också verkställs.
Det är i de andra situationerna som det blir aktuellt att på något vis göra inskränkningar i personers frihet, fast på goda grunder och i enlighet med lagstiftningen. Det är en felaktig beskrivning att människor som misstänks för samröre med terrorism kan röra sig fritt i samhället. Jag vill påstå att så inte är fallet. Sedan är frågan bara hur långtgående inskränkningen är. Men är man ett påtagligt hot ska man självklart inte få någon möjlighet att begå ett terrordåd.
Den här lagstiftningen gäller också andra typer av brott, exempelvis annat som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Lagstiftningen ska vara så effektiv och träffsäker som möjligt, precis som jag sa tidigare. Den måste också kunna tillämpas i fler fall. För att det ska kunna ske på ett sätt som leder till hållbara beslut måste rättssäkerheten bli bättre, så att man inte kan angripa besluten i efterhand därför att de skulle vara oklara i något avseende.