Fru talman! Tack, Johan Andersson, för svaret! En nollvision är bra, men den måste också fyllas med innehåll som strategier och tillräckliga resurser. Det är uppenbarligen så att det inte fungerar.
Jag tar några fler exempel. Även tjänstemän på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål har tidigare vittnat om att Arbetsmiljöverket inte tar utredningar om dödsfall på arbetsplatserna på tillräckligt allvar. Tidningen Arbetet rapporterar om polisen i Region Syd som har för svaga resurser för att hantera antalet anmälningar om arbetsmiljöbrott och att de var för få vid utredningarna av de här dödsfallen.
Vi kan alltså konstatera att det finns brister i samverkan mellan myndigheterna. Resurserna är för små, dödsolyckorna prioriteras inte tillräckligt högt och det är långa handläggningstider.
Jag är helt övertygad om att de som jobbar på Arbetsmiljöverket och andra myndigheter och organisationer säkert gör vad de kan utifrån förutsättningarna, det är inte det, men det saknas uppenbarligen ledning och styrning. Där har också arbetsmarknadsministern ett stort ansvar om inte myndigheterna fungerar optimalt.
Det behövs mer tydlighet från regeringen. Många här har påpekat de stora bristerna. Låt oss också komma ihåg att regeringen faktiskt har jobbat med dessa frågor i hela fem år, men antalet dödsolyckor stiger fortfarande dramatiskt. Det är riktigt allvarligt, och att insatserna måste förbättras är helt klart.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmiljö och arbetstid
Jag är också klart medveten om att det är arbetsgivarna, de fackliga organisationerna och skyddsombuden som har det största ansvaret i de här frågorna. Men om detta inte fungerar har arbetsmarknadsministern och regeringen det yttersta ansvaret för att myndigheterna ska fungera. Här ser vi stora brister. Låt oss påminna oss om att det var 170 döda på fyra år och 58 under 2018.
Jag känner en stor oro. Hur ska jag lugna dem som känner samma oro som jag?