Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.
I betänkandet föreslår utskottet fyra tillkännagivanden till regeringen med anledning av motionsyrkanden som rör könsfördelningen i bolagsstyrelser och sänkt krav på aktiekapital och revision, som vi har hört tidigare.
Det handlar alltså om följande punkter:
Regeringen bör verka för att det även fortsättningsvis ska vara en fråga för aktiebolags ägare att bestämma könsfördelningen i styrelsen.
Regeringen bör inom EU verka för nationellt självbestämmande i fråga om könsfördelningen i svenska börsbolags styrelser.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär att kravet på aktiekapital i privata aktiebolag sänks till 25 000 kronor.
Regeringen bör ta initiativ till att överväga om fler företag kan undantas från revisionsplikten.
Det är inte första gången som det vi nu debatterar och så småningom beslutar om är uppe till diskussion. Motioner om könsfördelning i bolagsstyrelser har tidigare behandlats av utskottet i betänkande 2013/14:CU8. Utskottet uttalade då att det är viktigt att könsfördelningen blir avsevärt jämnare än i dag när det gäller deltagande i ekonomiskt beslutsfattande; det var klart redan då.
Den rådande könsfördelningen i börsbolagsstyrelser är inte tillfredsställande, men det är ägarnas ansvar att se till att styrelsen präglas av mångfald och att den samlade kompetens som finns bland både män och kvinnor tas till vara. En jämnare könsfördelning borde därför, menade utskottet då, främjas med frivilliga medel och inte med tvingande lagstiftning. En majoritet i utskottet säger detsamma. Vi har inte ändrat inställning; detta är vad vi tycker.
Så händer det föga överraskande: Det blir, på samma sätt som det blev 2013/14, en majoritet i utskottet just för att avstå från att använda redskapet kvotering. Statsrådet Damberg meddelade samma dag som civilutskottet justerade sitt betänkande att han drog tillbaka propositionen eftersom det inte fanns majoritet i riksdagen för den. Men det hade han ju vetat långt tidigare, ända sedan det förra CU-beslutet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Associationsrätt
Varför vill man då inte ta till kvotering? Uppenbarligen finns det en samsyn om att det är värdefullt med en jämn fördelning av män och kvinnor. Man tillför olika kompetens och erfarenheter, och det är olika möjligheter som står till buds; därför ska det vara jämnt. Vi tycker att det är bra. Men varför då inte använda kvotering?
Anledningen är helt enkelt att det är ett för trubbigt redskap, som inte åstadkommer det man vill och som dessutom innebär ett övervåld mot den frihet som i detta fall företagarna har rätt till.
Men det lönar ju sig med jämställdhet - varför inte tvinga dem då? Ja, företag har rätt att gå sämre, att vara dummare eller att vara mindre jämställda. Det vore en bättre tingens ordning om det var mer jämställt, om de hade bättre lönsamhet och skötte detta, men det är till syvende och sist deras egen sak att bestämma om. Dessutom är ju tendensen att de mer och mer kommer på vad som faktiskt gagnar dem själva.
Låt oss ta frågan om kvotering i knät på oss själva. Om det nu vore så bra med kvotering, varför har inte riksdagen fattat beslut om att det ska vara varannan damernas på våra valsedlar, eller att slutresultatet inte blir giltigt om det inte är minst 40 procent kvinnor? Varför är inte det en bra idé? Nu är det fullt i manskvoten, och resten av riksdagsledamöterna blir kvinnor.
Är det någon som på allvar tror att det skulle innebära att det i till exempel mitt eget parti inte skulle vara Ebba Busch Thor som var partiledare, Acko Ankarberg Johansson som var partisekreterare och Emma Henriksson som var vice partiledare? Det är uppenbart att kvinnor är dugliga och kan ta sig fram i partier som inte sätter "feministiskt" överst på visitkortet.
Det är uppenbart att kvinnor kan ta sig fram av egen kraft och med den kompetens som finns. Det är också uppenbart att kvinnor tillför just den kompetens som vi talar om och att en organisation som Kristdemokraterna, i mitt fall, ser detta och därför lyfter in kvinnor. Vi behöver kvinnorna, men vi behöver inte kvotering.
Om vi nu, för att fortsätta tankeexperimentet, använde kvotering, tänk då på Feministiskt initiativ! Något säger mig att det gärna skulle bli lite för mycket kvinnor hos dem, men ska vi begränsa Feministiskt initiativ och säga: Nej, nej, nej! I era styrande organ eller er representation här eller där - som i min egen hemkommun Simrishamn, där Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman är mycket framträdande - har ni alldeles för få män! Det ska ju vara jämställt!
Det är deras sak, deras affärsidé, deras sätt att presentera sin politik. Det är upp till dem att se till att deras beslutande organ eller deras valsedlar ser ut som de gör.
Den andra frågan handlar om aktiekapitalet. Det har gått från 100 000 till 50 000 kronor, och nu är en majoritet beredd att testa 25 000 kronor; tendensen är riktig. Där kan vi väl som en replik till Lars Eriksson säga att det i ett första steg handlar om en riktning - vi har gått från 100 till 50 till 25. Låt mig bara poängtera att det, oaktat att vi har ett annat penningvärde i dag än när ändringen från 100 till 50 genomfördes, är väldigt liten skillnad mellan 50 och 25, jämfört med mellan 100 000 och 50 000 då. Och det gick att leva med.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Associationsrätt
Nu testar vi och ser. Blir det så att hela världen rasar ned över Sverige och brottsligheten fullkomligt exploderar för 25 000 kronor? Tror vi att den organiserade brottsligheten sitter och räknar: 25 000 kronor - nej, jag ska inte ägna mig åt brott; det kostar för mycket.
Men det jag är mest orolig för är hur den rödgröna majoriteten presumerar att företagare är benägna att begå brott. Det är inte bra.
Det skickar ut en signal som inte ni har glädje av i era partier, om jag får vara så förmäten att jag säger så, och det är illa för företagarna att få påklistrat på sig att de skulle vara mer benägna än andra att sälja sig för 25 000 kronor.
Det är enorma belopp som hanteras i aktiebolag. 25 000 kronor är småpotatis. Det är närmast oanständigt att anklaga företagarna för att så lätt ge sig ut på brottets bana och att kalla dem för terrorister, organiserad brottslighet, penningtvättare och bedragare. Tänk om där!