Herr talman och kära utskottskolleger! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 7 i lagutskottets betänkande nr 17, men jag står givetvis bakom även övriga reservationer från Folkpartiet i detta betänkande.
Liksom förra året vill vi att en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad bör införas i svensk skadeståndsrätt. Varje människa som mister sitt liv har närstående som lämnas i fullständig förtvivlan. Därför borde rätten till ersättning för den ideella skadan sorg och saknad bli en självklar rättighet och schabloniseras utan att behöva bevisas.
Det är absurt att vi i Sverige har ett system där brottsoffren - mödrar, fäder, äkta makar, barn - tvingas blotta sin sorg inför inte bara en massa anonyma främlingar, utan kanske det värsta är att blotta sin förtvivlan, sin smärta och sina skador för den som vållat dem, som kanske till och med hånflinar och inte är det minsta ångerfull. Det är absurt att en jurist ska behöva ställa fler frågor kring sorgen och saknaden för att fastställa att den verkligen existerar och inte bara är ett påhitt för att sko sig i nödens stund. Som om sorgen och saknaden kan ifrågasättas! Som om denna sorg som sliter isär en människa är onaturlig eller kanske rentav är självömkan och är omotiverad.
Vad är det för sjuk drift som gör att ett brottsoffer i denna mening ska behöva försvara sin naturliga sorg och saknad, sitt psykiska lidande? Lika självklart som att det inte går att uppväcka en död person, lika självklart borde den som berövas en närstående få ersättning för den självklara sorgen och saknaden. Att någon skor sig eller någonsin med pengar kan kompenseras för förlusten, den risken är inte bara minimal, den är obefintlig.
Vidare vad gäller trafikskadeersättning: Det är också absurt att jämkning av trafikskadeersättningen till den som har varit rattfull är beroende av om själva körningen kan konstateras ha varit vårdslös. Om du kör stupfull men i övrigt helt lagligt, om du då krockar med ett litet levnadsglatt barn, får du ersättning ur trafikförsäkringen för de skador du har fått. Det är både ansvarslöst och vårdslöst att signalera att alkohol i kroppen och bilkörning är okej - bara du inte är vårdslös.
Det borde vara vårdslöst att ens sätta sig bakom ratten med någon form av drog i kroppen. Var går annars gränsen om inte nolltolerans blir det självklara? Vilken person kan själv mäta hur pass onykter man blivit av en haschpipa eller två glas starköl?
Den som mister sitt barn för att en person valt att själv köra hem från krogen får ett slag i magen av att få höra att en onykter person har rätt till hel trafikskadeersättning för den
whiplash-
skada denne fick vid krocken - om nu inte själva körningen har varit vårdslös. Varför ska andra försäkringstagare betala för en ansvarslös persons skador? Är det verkligen rimligt?
Nej, det är absurt. Droger och bilkörning hör aldrig ihop. Jag påpekar igen: De hör aldrig ihop. Det kan många trafikskadade och deras anhöriga vittna om. Låt oss inte få fler sådana vittnen. Skärp vår lagstiftning i dag!
Det är likaså absurt att vi i Sverige i dag har så lite resurser för polisen att brottsförebyggande brottsutredningar och skyddet mot brott är så svagt att även småföretag riskerar att gå under om de inte får försäkra sin verksamhet. Främst kräver här Folkpartiet fler poliser. Men det arbetet görs på annat håll.
När nu regeringen fortsätter att fundera över försäkringsbolagens ansvar för småföretagarnas utsatthet går det bara att konstatera att Socialdemokraterna är oförmögna att agera och litar på att vi alla privat ska bekosta alternativt skydd.
Vidare tankar i den inriktningen är mycket oroväckande. Det lilla företaget som inte har råd med ett rån i veckan eller ett sönderslaget skyltfönster per helg göre sig icke besvär i Sverige. Vi har inte råd att strunta i tryggheten!
Det är inte bara kvinnor som inte vågar gå ut på kvällarna. De otillräckliga polisresurserna omöjliggör för många småföretag att helt enkelt våga etablera sig. Och inte bara det. Den desperate lille guldhandlaren som ligger på lur i sin butik om nätterna är både desperat och rädd. Och desperation och rädsla får sällan ett lyckligt slut.
Nåväl, jag tänker nu avsluta mitt anförande med ett ur
mitt
perspektiv mer positivt område. Vårt utskott är enigt om att pensionsförsäkringarna borde kunna vara könsneutrala. Majoriteten anser dock att detta är ett rimligt krav redan i dag, trots att regeringen inte har något färdigt förslag och trots att regeringen konstaterar att frågan inte är färdigutredd. Vi, Moderaterna och Folkpartiet, vill därför modifiera vår positiva inställning med att vi vill att pensionsförsäkringarna bör vara könsneutrala så långt detta är möjligt inom ramen för allmänna försäkringsrättsliga principer och om regeringen kan presentera ett förslag vars konsekvenser genomlysts ordentligt.
Det är underbart att för en gångs skull få tillhöra ett riktigt privilegierat kön, som får leva några år längre, rent statistiskt, inte för att plågas utan just för att få leva. Den som råkar tillhöra det svagare könet, rent statistiskt, får i dag viss fördel i premienivån, men jag är inte avundsjuk. Snarare sörjer jag att skillnaderna håller på att utjämnas. Snart tillhör jag inte längre det privilegierade, starkare, könet.
Det är möjligt att det nu är dags att införa könsneutrala pensionsförsäkringar och välkomna männen in i den mer livskraftiga delen av befolkningen. Låt oss dock avvakta regeringens förslag och titta på vilka konsekvenserna blir. Om inte kön som gruppschablon får användas kanske informationen måste bli mycket mer individuell, och därmed mer integritetskränkande. Kanske kommer fler att få mycket högre premier på grund av sin levnadsstil. Det är inte säkert att ett sådan könsneutralt system får positiva konsekvenser eller blir mer rättvist för försäkringstagarna.