Herr talman! Här står Magdalena Andersson sin vana trogen den här hösten och svartmålar ekonomin i ett av världens rikaste länder. Kan vi inte bara vara överens, även om vi har olika politiska inriktningar, om att Sverige är ett av de europeiska länder som kommit starkast ur de senaste åren?
Då är frågan hur man förvaltar den positionen och vad man gör med den. Den här samarbetsregeringen har valt en annan inriktning, säger Magdalena Andersson, och det syns i budgetpropositionen. Nu börjar till exempel Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer visa att det även syns i ekonomin. Hushållen är nu mer pessimistiska. Man undrar hur det ska bli med den ekonomiska utvecklingen och hur den ekonomiska situationen ska påverkas i Sverige. Många befarar att den försämras.
Varifrån får man resurser till att kunna investera i skolan? Vad är det som har gjort att vi till exempel har fler än någonsin som läser på högskola, att vi har fått så många fler som jobbar och att vi har råd att satsa på välfärden? Jo, det beror på att svensk ekonomi växer.
Det är här vi finner det mest bekymmersamma med Magdalena Anderssons inlägg. Jag hör inga nya jobb komma ur det finansministern står här och säger. Jag hör svartmålning och ord om samarbete, men det vi har liggande på riksdagens bord är en konfliktsökande budgetproposition som riskerar att pressa ut människor från arbetsmarknaden. Regeringen medger själv att den skulle försvaga sysselsättning och bnp. Den skulle försvaga Sverige och vår förmåga att till exempel skapa fler möjligheter för de ungdomar som ännu inte fått sitt första jobb.
(Applåder)