Herr talman! I budgetdebatten när budgetpropositionen presenterades gratulerade vi från Alliansens sida Ulla Andersson till det inflytande hon hade fått. Det får man konstatera efter ett par månader av hösten att vänsterinflytandet på budgeten är mycket starkt.
Ni har till exempel fått gehör för att skapa osäkerhet för alla familjer som har sina barn i friskolor, försöka att stoppa valfriheten i primärvården och tydliga vänsterlinjer för att göra livet lite svårare för de medborgare som har vant sig vid att ha fått lite mer utrymme i vardagen under de senaste åren.
Låt oss hålla oss till de ekonomiska effekterna. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att titta på vad det skulle innebära om sjuk- och aktivitetsersättningar skulle ligga kvar på 2006 års nivåer. Bakom det retoriska som Ulla Andersson håller på med ligger viktiga reformer som vi har genomfört för att vi ska ha en starkare svensk ekonomi. Det lägger grunden för att vi ska ta hand om varandra.
Skulle vi gå tillbaka till 2006 års nivåer skulle kostnaderna motsvara uppemot 20 miljarder mer. Det skulle sätta människor utanför arbetskraften i stället för att hjälpa människor tillbaka på alla sätt som finns. Det skulle motsvara kostnaden för omkring en tredjedel av alla grund- och gymnasielärare i Sverige. Det skulle få sådana effekter att gå Ulla Andersson till mötes. Därför vill jag fråga: Vad ska bort ur välfärden, Ulla Andersson, om ni får ytterligare genomslag för era hårda skattehöjningar på jobb och tillväxt?
Hur går det i eftermiddag, och vem har ansvar då? Sverige har en statsminister som heter Stefan Löfven. För att citera till exempel oppositionsföreträdare är det inte oppositionens uppgift att ordna så att Stefan Löfven kan driva vänsterpolitik.
Jag har tvärtom lovat väljarna att Alliansen inte ska göra det. Alliansen står för arbetslinjen och kommer inte att överge den. Det skulle försvaga Sverige att gå till vänster.
(Applåder)