Herr talman! Så har vi återigen samlats i kammaren för att debattera ett betänkande om jakt och viltvård, och återigen är det fjälljakten som står i fokus.
Fjälljakten har varit en av de frågor som engagerat mycket under denna mandatperiod och även föranlett ett flertal debatter i kammaren. Vid varje debatt vi haft har jag lyft fram nya exempel som bevisar att regeringens sätt att hantera frågan varit felaktigt. Varenda gång har jag från de borgerliga partiernas företrädare fått höra att de egentligen skulle vilja ändra beslutet med att det inte går. Nu gör jag ett försök till, denna gång med ytterligare nya exempel på att det är både rimligt och i vissa fall önskvärt med nationella särregler för jakt på vissa marker.
Eftersom frågan har debatterats många gånger ska jag ge en mycket kortfattad bakgrund, och jag hänvisar de intresserade till tidigare protokoll för fler fakta, allt för att något hålla nere debattiden.
Beslutet om att öppna den svenska fjälljakten för samtliga jägare inom EU har lett till många protester och engagerat många, både jägare och boende, i fjällvärlden. Jägare, boende, samer och oppositionen i riksdagen står samlade i sin kritik av regeringen i denna fråga.
Bakgrunden är att när EU-kommissionen ställde en försiktig skriftlig fråga till regeringen om de svenska särreglerna, om de kunde strida mot tjänstedirektivet, valde regeringen att ändra reglerna i stället för att, som man gjort i andra länder, förklara varför man hade olika regler för boende i Sverige och andra jägare inom EU.
De länder som förklarat varför de har speciella regler har fått behålla dem. I Sverige försökte man inte ens. Argumentationen från regeringen var att man inte ville hamna i strid med EU. För det första fanns det inget fog för sådana farhågor. För det andra anser jag att när regeringen lägger sig platt för EU är det lika illa som att EU skulle besluta om våra jaktfrågor. Effekten blir densamma.
Vad har effekten av detta beslut blivit? Jo, den svenska fjällvärlden och ripstammen har fått utstå stora påfrestningar. Ingen i denna kammare ska komma och påstå att en fri fjälljakt gynnar vare sig den känsliga fjällmiljön eller ripstammens utveckling. Vittnesmål om nedskräpning, överskjutning och utmattade hundar, som i värsta fall lämnas kvar på fjället, finns det en hel del av. Områden avlyses efter ett fåtal dagars jakt för att trycket på området varit för hårt.
Vi har olika jaktetik i olika länder. Det kan vi inte bortse från. Den svenska jägarexamen är oerhört omfattande, och jaktetik är ett stort inslag i den. Med detta sagt vill jag absolut inte förbjuda utländska jägare i Sverige, men jag vill att den jakten ska ske under kontrollerade former och med medföljande guide. Det är märkligt att den borgerliga majoriteten inte kan hålla med mig om det.
Herr talman! Finland och Norge är två länder som har kommissionens stöd för särregler för de i landet boende jägarna. I EU-kommissionens egna rekommendationer för jakt och jaktturism står det till och med klart och tydligt att lokala i landet boende jägare bör ha exklusiva rättigheter till jakt på statens mark. Det står också att jaktarrangörer kan få acceptera begränsningar i tillgången till jakt och att de kan få acceptera att deras avgifter blir högre än andras.
Dessa rekommendationer i sig slår hål på samtliga regeringens argument. Vi har alltså konkreta exempel - vi har Norge, vi har Finland, det finns fler. Vi har också kommissionens egna rekommendationer. Men det räcker inte. Regeringen tänker ändå inte ändra tillbaka reglerna.
Jag tänker komma med ytterligare ett, eller kanske till och med två, exempel som ligger betydligt närmare till hands att titta på än de andra.
Om man tittar på vilka regler vi har i Sverige för jakt på allmänt vatten, kobbar och skär finner man något tämligen intressant. Denna jakt är helt förbehållen dem som bor eller, i vissa län, är verksamma i skärgården eller vid kusten. Det är väldigt intressant. Samma sak gäller för jakt på före detta kronoholmar längs västkusten.
Om man tittar på regler för fiske i Vänern kan man också se klart och tydligt i reglerna under rubriken "Vem får fiska?" att svenska medborgare får fiska med handredskap och efter registrering även med rörligt fiskeredskap. För utländska medborgare som stadigvarande är bosatta i Sverige gäller samma regler som för svenska medborgare. Andra utländska medborgare får endast fiska med handredskap. I övrigt måste utländska medborgare ha tillstånd av länsstyrelsen.
Men vad är nu det här? Och hur förklarar ni från den borgerliga majoriteten att vi har särregler på jakt och fiske baserade på boende i Sverige, ni som så tydligt så många gånger har hävdat att det är omöjligt? Och inte står EU och knackar på dörren på grund av det här. Vill ni veta varför de inte gör det? De bryr sig inte!
Herr talman! Här kommer min enkla analys av alla turer kring fjälljakten. Vi har en regering som har gjort det till en konstform att skylla ifrån sig. Är det inte på EU man skyller så är det på någonting annat. Om man verkligen läser protokollen från alla de debatter vi har haft i den här frågan genom åren ser man att borgarnas argumentation har förskjutits i takt med att oppositionen har kommit med tydligare argument.
Samtidigt vill man gärna, för att inte komma på kant med den stora svenska jägarkåren, försöka låta påskina att man egentligen inte ville ändra reglerna men var tvungen. Man var tvungen för att EU sade så. Nej, det var kanske att ta i. Man var tvungen att ändra reglerna ifall EU möjligen kanske eventuellt skulle kunna ha invändningar.
Nu har det visat sig att EU inte hade några invändningar. Både Finland och Norge har fått okej för att behålla särregler som till och med är starkare än de regler som vi hade före 2007.
För att tala klarspråk betyder detta att regeringen kan ändra tillbaka reglerna. Men regeringen vill inte göra det.
Jag har till den samlade borgerliga skaran här i kammaren i dag en enda enkel fråga, som jag tycker att det är dags att jag får svar på: Varför vill inte regeringen ändra tillbaka reglerna till dem som gällde före 2007?
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2.