Herr talman! Miljöpartiet har en reservation som handlar om jämställdhet inom fritids- och kulturlivet bland våra barn och ungdomar i kommunerna. Detta är en viktig fråga. Den ligger i centrum av jämställdhetsarbetet. Att den kommunala servicen inte alltid erbjuds på lika villkor till kvinnor och män eller till flickor och pojkar är ett välkänt fenomen. Vi vet utifrån flera studier att fördelningen av resurserna är skev. Pojkar och flickor får helt enkelt inte lika stor andel av pengar och tid. Listan kan göras lång, och den är givetvis inte en nyhet för flertalet här.
Även om makten har skiftat händer i tusentals år har denna struktur av manlig maktdominans inte skiftat. Många attityder till och föreställningar om kön har inte förändrats särskilt mycket. Det är detta som är könsmaktsordningen, den väv av föreställningar och förväntningar om hur människor av olika kön ska bete sig och det tryck som det sätter på pojkar och flickor att bete sig på olika sätt. Det som pojkar och män gör anses vara mer värt, och det är inte heller någon nyhet.
Dessvärre har vi en jämställdhetsminister som inte är feminist, som inte tror på genusordningen och som inte tror på strukturer. Därför tenderar hennes förslag att bli mindre kunskapsbaserade och mer ideologiska.
Vad beträffar jämställdhetsintegreringen har ministern dock förstått att något måste göras på det strukturella planet. Där delar ministern och utskottet Miljöpartiets uppfattning om att det finns ett behov av att få till stånd ett mer jämställt deltagande mellan flickor och pojkar i fritids- och kulturlivet. Därför har regeringen nu satsat 100 miljoner kronor under en treårsperiod. Det är bra, men det är naturligtvis otillräckligt.
Många kommuner och myndigheter har under de senaste 10-15 åren arbetat med olika tidsbegränsade förändringsarbeten. Värdefulla erfarenheter har på så vis vunnits, men arbetet har inte gett långsiktiga förändringar. En viktig orsak är naturligtvis att frågan om jämställdhet handlar om attityder, värderingar och föreställningar om kön som hela tiden reproduceras i nya generationer och som lever kvar hos de vuxna.
Jämställdhetsintegrering innebär en omorganisering som naturligtvis möter motstånd eftersom det till stor del handlar om omfördelning av resurser i form av pengar och tid.
Sveriges kommuner måste ge sina invånare en jämställd samhällsservice. Kommunerna får inte vara bärare av icke-demokratiska värderingar. Föreställningen att pojkar är mer värda än flickor, hur omedveten den än är och hur oavsiktligt den än förs vidare, är nämligen icke-demokratisk.
Det är utifrån den insikten som den förra regeringen tillsatte en utredning, och det är olyckligt att alliansen inte har valt att följa förslagen i slutbetänkandet om stöd till jämställdhetsintegrering.
Alliansen har i stället valt en annan väg som med all säkerhet inte kommer att ge samma resultat och framgång runt om i landet.
Miljöpartiet anser, liksom utredningen, att regeringen borde finansiera en stödstruktur för arbetet på alla nivåer, centralt, regionalt och lokalt.
Satsningen borde vara betydligt större och mer långsiktig än satsningen i det förslag som regeringen har lagt fram. Det är bara att beklaga att ni inte förmår se problemets omfattning och de svårigheter som förändringsarbetet kommer att möta.
Slutligen yrkar jag bifall till reservation 2.
I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos (s) samt Torbjörn Björlund och Siv Holma (båda v).