Herr talman! Som jag nämnde i mitt förra inlägg blir det bättre och bättre. Jag måste konstatera det. I det förra inlägget skulle Kristina Persson förmå sina regeringskollegor att engagera sig - utmärkt. Och nu i det senaste inlägget skulle man återuppväcka Alliansens Öresundsdelegation - utmärkt.
Skälet till att den här typen av interpellationer ställs och att frågor lämnas in är just att det kan vara rätt allvarligt för de enskilda som drabbas av den här typen av gränshinder, svårigheter och problem. De har inte access till kammaren. Därför blir det här ett sätt att visa på de svårigheter som finns.
Jag tycker att det är bra med den attityd som statsrådet uppvisar, nämligen att det också gäller att lyssna. Därför tror jag att det är bra att just den här typen av organ - Öresundsdelegationen är ett gott exempel på det men också det här bilaterala organet - tar till sig de exempel som finns bland människor.
Ett sådant exempel var det jag nämnde. Det omtalades rätt mycket i medierna i våras i Skåne. Det var en mamma som bodde i Sverige och arbetade i Danmark. Det hade betalats ut barnbidrag till henne. Hon återkrävdes på barnbidraget därför att hon arbetade i Danmark. Hade de pengarna, alltså barnbidraget, betalats ut till pappan, som bodde i Sverige och arbetade i Sverige, hade detta inte varit återbetalningsskyldigt. Det är klart att detta för den enskilde framstår som administrativt utmanande. Det är därför jag menar att man när det gäller den här typen av gränshinderåtgärder borde lyssna på och ta till sig just av de exempel som finns.
Jag gläder mig åt, herr talman, att många av de förslag som jag har nämnt finns med på statsrådets lista, och jag har för avsikt att vid lämplig tidpunkt återkomma med kontrollfrågor om hur arbetet går.