Herr talman! Jag vill först djupt beklaga vad som
har hänt i dag. Tankarna går förstås till pojkens anhö-
riga. Vi vet ännu för lite. Vi behöver information och
sedan analys. Och jag är övertygad om, trots alla
meningsskiljaktigheter som här kan finnas, att vi alla
är överens om att skottlossning i en skola aldrig får
förekomma. Detta är oavsett vad som nu har hänt och
oavsett om vi har en socialdemokratisk eller en bor-
gerlig regering.
Temat för dagens debatt, herr talman, är barns och
ungdomars möjligheter. Barn och ungdomar berör oss
alla. Vi har egna erfarenheter som formar vår syn på
olika åtgärder. Flera av oss, ja, kanske alla, är föräld-
rar, men vi har också annan erfarenhet allihopa. Min
erfarenhet är från det att jag arbetade som biträdande
jurist och sedan advokat under sammanlagt tio år. Jag
fick då erfarenheter som har format min syn på åtgär-
der som behöver vidtas.
Om jag ska sammanfatta två intryck är det ena att
det är sociala orsaker som ligger bakom brott. Det
andra är att barn och ungdomar har mycket svårt att
påverka sin egen sociala situation när det gäller boen-
de, segregation och annat. Jag är knappast den första
som konstaterar det faktum att det är sociala orsaker,
vill jag understryka. Men det är fortfarande förvå-
nansvärt många som bagatelliserar det faktum att det
faktiskt är sociala orättvisor som ligger bakom brott.
Det som jag menar skiljer regeringens syn från
kanske främst moderaternas syn är att det inte bara
handlar om antalet poliser, även om det är viktigt och
kommer att öka. Men det är inte bara fler poliser och
hårdare tag som behövs, utan det är framför allt en
fungerande välfärdssituation för alla barn och ung-
domar som behövs. Det görs nu också satsningar på
dagis, fritis och skola, och vi vet att det är där som
problemen kan börja. Det är alltså minskade klas-
sklyftor som är det bästa receptet.
Det här är ingenting som gäller just i Sverige. Det
är bara att se oss omkring. Vi kan se på det land som
Gun Hellsvik nämnde, USA, där det nu sitter två
miljoner personer i fängelse. Jämför man det med hur
det är i Sverige är det 20 gånger flera. Jämför man
klassklyftorna där med Sveriges och andra länders
kan man konstatera att klassklyftor och brottslighet
går hand i hand. Så är det inte bara nu. Så har det
varit i alla tider.
Det bästa stöd som man kan ge barn och ungdo-
mar är naturligtvis att satsa på och ge stöd till famil-
jen. Regeringen har i sitt nationella brottsförebyggan-
de program, Allas vårt ansvar, slagit fast att det är just
stöd till familjer som behövs. Det är också ett brotts-
förebyggande arbete som är så oerhört viktigt. Och i
två tredjedelar av landets kommuner finns det nu ett
brottsförebyggande råd. Det är väldigt viktigt att det
arbete som görs får fortsätta. Varje barn som vi kan
rädda undan droger och kriminalitet är en enorm
vinst, först och främst naturligtvis för barnet men
även för barnets familj och för samhället.
Barn kan däremot inte hindra de sociala orättvi-
sorna. De har alltså svårt att påverka sin yttre situa-
tion. Men när barn hamnar snett gäller det att handla
snabbt och effektivt. Det är det allra viktigaste. Men
vi måste tänka på vad vi gör. Vi måste tänka på vad
som är bäst för det enskilda barnet, vad som är det
bästa vi kan göra, helt i enlighet med barnkonventio-
nen.
När det gäller barn under 15 år är det socialtjäns-
ten som ska ha ansvaret. Det är personer som är
utbildade för att just ta hand om barn som har det
svårt, där familjerna inte orkar och där, som Morgan
Johansson sade, samhället måste vara starkt och ge
resurser. Men det är alltså de personer som är bäst
lämpade som ska ta hand om dem. Om det är ett barn
under 15 år som grips av polis, ska det också rappor-
teras till socialtjänsten.
Barn över 15 år kan man inte helt hålla utanför
kriminalvården, även om man fortfarande måste tän-
ka på att de är barn. Men där gäller det verkligen
också att reagera snabbt. Det är därför som lagen om
unga lagöverträdare, som utvärderades 1995, är otro-
ligt viktig. Man har kunnat konstatera att handlägg-
ningstiderna är betydligt kortare än tidigare.
Den 1 januari 1999 förbättrades påföljdssystemet
för unga lagöverträdare. Man gjorde påföljden vård i
socialtjänsten tydligare. En ny frihetsberövande på-
följd, sluten ungdomsvård, gav en möjlighet för dom-
stolen att döma till en sträng påföljd där mycket all-
varliga brott hade begåtts av barn.
En annan sak som man kan konstatera när man
träffar unga brottslingar är den omognad som finns.
Vi talar ofta om 15-, 16- och 17-åriga kriminella. När
man träffar de här barnen märker man att de ofta har
en mognad som är mycket lägre än så. Man märker
det bl.a. på bristen på empati och förståelse för
brottsoffren. Detta har framkommit inte minst när det
gäller de s.k. ungdomsrånen av mobiltelefoner. Man
frågar, som jag ofta gjorde som offentlig försvarare:
Förstår ni inte vilken skada ni gör? Ofta får man sva-
ret: Nej, vi använde inte så mycket våld, och de får en
ny telefon. De förstod inte vilken enorm skada det
blir för de människor som utsätts för detta, hur hela
deras liv förändras och hur stöd måste ges på alla sätt
till dessa offer. Det finns en stor skillnad i synen på
vad som hänt. Det är därför det lagförslag om med-
ling som nu är på remiss är så viktigt. Vi måste få de
barn som begår brott att förstå vilken enorm skada de
gör.
Medling kan naturligtvis bara ske om brottsoffret
självt vill det. Det är viktigt att ge stöd även till de
barn som har råkat ut för brott och till brottsoffer över
huvud taget som inte vill delta i en medling. Det är
viktigt att ge stöd till alla brottsoffer. Vad gäller barn
så finns det nu, som ett exempel man kan nämna,
möjlighet till särskild företrädare när föräldrar har
begått brott. Socialstyrelsen och Svenska kommun-
förbundet förbereder insatser för att utveckla social-
tjänstens stöd till barn som har utsatts för brott. Det
kommer nu under våren en brottsofferproposition
som ytterligare ska stärka brottsoffren.
Om det inte är mycket våld när det gäller ung-
domsrån - generellt sett, vill jag understryka - så vill
jag ändå tala om den koppling som finns mellan ung-
domsvåld och narkotika. Det är en oroande ökning.
Vi har talat mycket här i dag om ökning av ungdoms-
brott. De rapporter som finns - i varje fall de som har
varit ledande - säger att brottsligheten egentligen inte
har ökat under hela 90-talet, men att den grövre
brottsligheten har blivit värre. Jag tror att det finns ett
samband mellan det oroväckande ökande narkotika-
missbruket hos ungdomar och brottsligheten. Vi har
en internationellt sett låg nivå fortfarande, men vi
måste se upp och vi måste på alla sätt försöka hindra
den här utvecklingen.
Rohypnol känner alla till. Det får fruktansvärda
effekter på ungdomar. Lars Engqvist svarade i förrgår
på en interpellation. Vi har talat om att försöka gå
vidare med just detta. Jag säger inte att det är möjligt
- men det bästa vore att helt förbjuda Rohypnol med
tanke på de effekter som det får tillsammans med
alkohol. Mig veterligen är detta första gången som
man använder droger i strategiskt syfte - för att för-
bättra sina möjligheter att delta i bråk. Det gäller då
framför allt unga killar. Det används faktiskt också
till offer vid sexuella brott. Detta är någonting som vi
alla verkligen måste försöka vidta åtgärder mot.
Det har alltså gjorts en rad olika saker. Det behö-
ver göras mer. Jag vill återigen understryka att det
viktigaste är att kämpa för ett rättvist samhälle. Det
minskar brottsligheten, men det är också då som barn
och ungdomar har möjlighet att påverka sin egen
situation. Det är då de får den tron på samhället som
de är värda. Det är då de får sina egna möjligheter att
påverka sin egen situation. Det är ungdomarna värda.