Fru talman! Lennart Rohdin har ställt frågan om
Sverige nu verkar för att FN skall försvara staten
Bosnien-Hercegovina som vunnit folkrättsligt
erkännande och invalts i FN. Dessutom nämner
Lennart Rohdin frågan om ett lyftande av
vapenembargot mot Bosnien-Hercegovina.
FN och det internationella samfundet gör och har
gjort stora ansträngningar för att genom
förhandlingar nå en sådan lösning att Bosnien-
Hercegovinas territoriella integritet kan bibehållas,
och Sverige har konsekvent uttalat stöd för
principen om ett bevarande av Bosnien-
Hercegovinas enhet. Utöver
förhandlingsansträngningarna har FN gjort
omfattande konkreta insatser i syfte att underlätta
en fredlig lösning av konflikten och att lindra
krigets verkningar. En rad stater bidrar med
ekonomiska, militära och personella resurser för
att genomdriva FN:s resolutioner om skydd av
humanitära transporter, skydd av civilbefolkningen
i fredade zoner, införande av ekonomiska
sanktioner mot Serbien-Montenegro osv. Sverige
ger omfattande bidrag till detta arbete, framför allt
genom de ca 1 300 svenska soldater som för
närvarande tjänstgör i f.d. Jugoslavien.
FN:s resurser är emellertid otillräckliga för att
kunna säkerställa att redan fattade beslut
respekteras fullt ut. I upprepade appeller har FN
vädjat om ytterligare bidrag till Unprofor, och de
nordiska länderna har nyligen i gemensamma
démarcher i en lång rad stater uppmanat dessa att
hörsamma generalsekreterarens appeller. Trots
utfästelser om nya truppbidrag från ett antal länder
har Unprofor dock icke uppnått en tillräcklig styrka
för att till fullo kunna utföra de uppgifter man
ålagts.
Detta är det läge som vi befinner oss i. Vi kan
beklaga att medlemsländerna inte har ställt större
resurser till FN:s förfogande, men vi kan inte bortse
från denna realitet. Lennart Rohdin antyder
emellertid att FN borde gå längre än hittills och
militärt försvara staten Bosnien-Hercegovinas
territoriella integritet. För detta skulle krävas långt
större resurser än vad FN i dag förfogar över, inte
minst i form av omfattande marktrupp som
sannolikt skulle behöva finnas kvar i området under
lång tid framöver.
För att FN skulle kunna intervenera skulle också
krävas att FN-styrkan av säkerhetsrådet gavs en
helt annan roll än dagens: den skulle i en sådan
situation strida på den bosniska regeringens sida
snarare än att vara neutral och verka
förtroendeskapande mellan parterna. De politiska
förutsättningarna för ett sådant
säkerhetsrådsbeslut är inte för handen.
Vapenembargot, som Rohdin också nämner i sin
fråga, infördes av FN:s säkerhetsråd i september
1991 i syfte att förkorta det pågående kriget och
hindra att de väpnade striderna spred sig till nya
områden. Embargot gällde hela det geografiska
område som ingick i Jugoslavien. Eftersom
Serbien-Montenegro lade beslag på storar delar av
den tidigare jugoslaviska arméns utrustning kom
embargot att missgynna den bosniska
regeringssidan i den väpnade konflikt som utbröt i
Bosnien-Hercegovina i april 1992.
Sverige delar fortfarande den uppfattning som låg
till grund för beslutet om att införa vapenembargot,
nämligen att en ökad införsel av vapen till regionen
inte skulle förkorta kriget utan snarare leda till en
upptrappning och kanske även spridning av
striderna. Om embargot hävdes skulle FN
sannolikt bli tvunget att avbryta Unprofors insatser
såväl som den humanitära hjälpen med ett ökat
lidande för den civilbefolkning som utgör krigets
offer som följd. Dessa är de främsta orsakerna till
att det i FN:s säkerhetsråd inte skulle finnas stöd
för något förslag om att upphäva embargot.