Fru talman! Jag vill börja med att yrka avslag på motionerna i betänkandet LU16.
Jag vill sedan inleda med att säga någonting kort om fastighetsmäklarlagen. I betänkandet har frågor kring fastighetsmäklarlagen uppmärksammats av flera motionärer, och jag vill därför börja med att ta upp denna fråga.
Riksdagens tillkännagivande från 1998 gällde att den som säljer ett företag där en fastighet ingår i försäljningen inte ska behöva vara tvingad att även anlita en fastighetsmäklare för uppdraget.
Jag vill förstås att regeringen så snabbt som möjligt tar upp riksdagens tillkännagivanden. Samtidigt kan jag ha förståelse för att andra frågor kan prioriteras högre av regeringen. Nu har dock justitieminister Thomas Bodström i två skriftliga frågesvar, i februari och mars i år, själv sagt att det finns ett behov av en övergripande översyn av fastighetsmäklarlagen. Det innebär alltså
hela
fastighetsmäklarlagen, inte endast den specifika fråga där riksdagen tidigare har gett sitt tillkännagivande. Enligt justitieministern är avsikten att utredningen ska tillsättas nu i år. Jag förutsätter att den förändringsfråga där riksdagen gett sitt tillkännagivande också tas med i utredningen. Att göra en helhetsöversyn av fastighetsmäklarlagen är bra, men med tanke på att justitieministern nu har angett att arbetet avses komma i gång i år finns det inget behov av ett särskilt tillkännagivande.
Fru talman! Med detta sagt vill jag gå in på frågorna om jordabalkens felregler.
I en motion begärs ett tillkännagivande om en översyn av jordabalkens felregler. Det anförs i motionen att gällande rätt ålägger köparen en omfattande undersökningsplikt samtidigt som säljaren inte har en motsvarande upplysningsplikt.
En fastighet säljs i befintligt skick. Det innebär mycket riktigt att köparen måste undersöka fastigheten. Sådana fel som köparen har upptäckt eller borde ha märkt vid undersökningen kan inte åberopas. Det framgår av 4 kap. 19 § jordabalken. Paragrafen ger också köparen rätt att göra prisavdrag eller häva köpet om fastigheten inte stämmer överens med vad som följer av avtalet eller om den annars avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet.
Detta innebär förstås inte att säljaren inte skulle behöva ge några upplysningar som är av betydelse för köparen. Tvärtom gäller ju att säljaren ansvarar för vad han uttryckligen har lovat, både muntligen och skriftligen. Säljaren ansvarar också för att fastigheten är sådan som köparen har rätt att räkna med på grund av vad som hänt under köpeförhandlingarna. Slutligen ansvarar säljaren också för så kallade dolda fel, det vill säga brister som köparen inte upptäckt, och heller inte borde ha upptäckt, vid undersökningen.
Ett exempel på detta är rättsfallet NJA 1997 s. 290, där köpare av småhus i vilka fukt- och mögelskador uppkommit ansågs berättigade till nedsättning av köpeskillingarna trots att de åtgärder som vidtagits till skydd mot fukt ansågs fackmannamässiga vid den tid då husen byggdes och även överensstämde med då gällande byggnormer.
Det här rättsfallet tycker jag visar att en köpare har goda möjligheter att hävda sin rätt när det gäller faktiska fel. Säljaren kan heller inte svära sig fri från sitt ansvar med en allmänt hållen friskrivning i köpekontraktet.
Utskottets majoritet har på de här grunderna också gjort bedömningen att nuvarande lagstiftning utgör en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens villkor. Problemen som finns är heller inte av den omfattningen att det i dag skulle vara aktuellt med en översyn av jordabalkens felregler.
Fru talman! I sammanhanget vill jag också ta upp moderaten Marietta de Pourbaix-Lundins - jag vet inte om jag uttalar namnet rätt - intressanta motion om en utredning av besiktningsmannens roll och ansvar vid överlåtelsebesiktning. Frågan hänger ju i hög grad samman med felreglerna. Jordbruksdepartementet har kännedom om frågan. Här kan sägas att det i departementspromemorian
Den framtida konsumentpolitiken
, Ds 2004:51, sägs att det bör initieras en översyn av det civilrättsliga konsumentskyddet inom tjänstesektorn. Promemorian har remissbehandlats, och enligt uppgift har en proposition aviserats till senare delen av våren 2005. Med hänsyn till detta aviserade utredningsarbete föreslås avslag på motionen.
Fru talman! Jag vill också säga någonting om en fråga som vi ofta haft att diskutera i dessa sammanhang, frågan om historiska arrenden.
Med historiska arrenden avses, som vi fått höra i debatten, mark som arrenderats av samma släkt i flera generationer, kanske hundratals år. Både Christer Adelsbo, Socialdemokraterna, och Tasso Stafilidis, Vänsterpartiet, har motionerat i ärendet, och jag förstår deras utgångspunkter. Motionsyrkanden med liknande inriktning har behandlats av utskottet vid flera tidigare tillfällen.
Tasso Stafilidis skriver i sin motion att vad som är ett angeläget allmänt intresse i högsta grad är en politisk fråga. Det kan jag instämma i. Tasso skriver också att bara därför att det är få fall betyder inte det i sig att man inte skulle kunna lagstifta om en annan ordning. I det har han förstås också rätt, även om det inte betyder att vi måste lagstifta om en annan ordning.
Nu har en del hänt sedan utredningen
Historiska arrenden
, SOU 1991:5, föreslog ett friköp av historiska arrenden. Bland annat har egendomsrättigheterna i grundlagen stärkts, vilket gör att vi inte omedelbart kan grunda beslut på utredningen. Men frågan är fortfarande under beredning, och Regeringskansliet får naturligtvis undersöka skälen för och emot en förändring.