Fru talman! I det lilla betänkandet
Vissa frågor rörande fastigheter
finns fyra reservationer, och Kristdemokraterna finns med på en av dem tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Jag vill här börja med att yrka bifall till reservation 3.
Utskottsmajoriteten avstyrker samtliga motionsyrkanden och hänvisar ej sällan till dels pågående arbete, dels aviserat arbete. Vanligen brukar vi inte reservera oss när det pågår arbete eller aviseras arbete som ligger i linje med motionsyrkanden. Men samtidigt, fru talman, får vi allt svårare att uppamma det änglalika tålamod med regeringens saktfärdighet som majoriteten uppvisar när den finner sig i att regeringen kan hålla på år ut och år in och avisera arbete utan att det händer någonting mer. Ett utmärkt exempel på det här är punkten "Fastighetsmäklarlagen", vilken jag tänker ägna mitt anförande åt eftersom behandlingen av den förtjänar att påtalas.
Fru talman! Här kan man faktiskt travestera sketchen om grevinnan och betjänten på nyårsafton och hävda att det är
same procedure as last year
. Men att det har blivit så beror ju på regeringen. Här skulle man kunna utbrista med grevinnan
same procedure as every year
.
År 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag i kraft. I betänkandet kan man läsa att året därefter tog Fastighetsmäklarnämnden ställning till ett gränsdragningsproblem mellan fastighetsförmedling och annan mäklarverksamhet. Den intagna ståndpunkten innebar att den som vill ha hjälp med förmedlingen vid överlåtelse av ett företag där en fastighet ingår i överlåtelsen i vissa fall ska vara tvingad att utöver en företagsmäklare anlita även en fastighetsmäklare för förmedlingsuppdraget.
Våren 1998 behandlade utskottet en motion som kritiserade nämnda ståndpunkt. Det resulterade i ett tillkännagivande om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till ändring i fastighetsmäklarlagen. Kristdemokraterna anser i likhet med flera motionärer att fastighetsmäklarlagen måste utvärderas och ses över. Enligt vad som framkommit från regeringen under årens lopp har dylika aktiviteter ständigt varit på gång men utan att något hänt. Låt oss se på vad de senaste sju åren inneburit för ärendet.
Redan 1998 gjordes som sagt ett tillkännagivande i ärendet. Sedan hände ingenting. Våren 2000 var frågan uppe igen. Då hette det att frågan övervägdes inom Justitiedepartementet. Därför ansåg den dåvarande utskottsmajoriteten att något förnyat tillkännagivande ej var erforderligt. I november samma år uppgav justitieministern som svar på skriftlig fråga att regeringen ämnade agera i de aktuella frågorna, varvid han räknade med att arbetet borde kunna sättas i gång hösten 2001.
Men, fru talman, hösten 2001 passerar, och fortfarande händer inte ett dugg. I april 2002 uttalar sig justitieministern på nytt i ett svar på skriftlig fråga och säger då att ambitionen givetvis är att ta hand om riksdagens då fyra år gamla tillkännagivande. Att det inte blivit gjort berodde på att han hade haft så mycket annat att göra, sade han. Han kunde då heller inte redogöra för när arbetet skulle påbörjas.
Samtidigt, alltså våren 2002, konstaterar utskottet att något lagstiftningsarbete fortfarande inte har inletts, trots vad som ett och ett halvt år tidigare utlovats av justitieministern i ett frågesvar. Majoriteten fortsätter dock att räkna med att regeringen ska komma till skott utan något ytterligare tillkännagivande från riksdagens sida.
När så utskottet i februari 2003 ännu en gång skulle behandla samma ärende hade uppgift inhämtats från Justitiedepartementet att avsikten var att en utredning skulle tillsättas för utvärdering av fastighetsmäklarlagen. Departementet uppgav att arbetet bedrivs med inriktning på att utredningsdirektiv ska kunna beslutas under 2003. Därefter utbröt tydligen något slags beslutsångest, ty i skrivelsen
Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen
, 2002/03:75, som kom några veckor senare kunde man finna att det plötsligt var 2004 som gällde. För årets understatement i kammaren 2003 stod tvivelsutan lagutskottets majoritet när den efter fem års väntan utan att något hänt menade att det var hög tid att regeringen utan dröjsmål beslutade om direktiv till den aviserade utredningen.
Så är vi framme vid 2004, och än en gång har justitieministern uttalat sig, denna gång i en interpellationsdebatt den 18 januari. Nu sade han att arbetet var inriktat på att regeringen under 2004 ska kunna besluta om en utredning om fastighetsmäklarlagen. Genast hängde utskottsmajoriteten på och menade i april att det knappast var meningsfullt med ytterligare ett tillkännagivande. Lagutskottet stod även för 2004 års understatement i kammaren när det för första gången använde ordet oacceptabelt om den sex år långa tidsutdräkten utan att något arbete hade påbörjats.
Fru talman! När justitieministern för drygt ett år sedan sade att arbetet var inriktat på att besluta om en utredning under 2004 var vi många som fann formuleringen "inriktat på" oroväckande. Den syntes vara en gardering för ytterligare ett misslyckande i tid. Med facit i hand ser vi nu att även år 2004 gick utan att något arbete igångsattes.
Men justitieministern är ihärdig. Han kommer ständigt igen med nya löften, som till exempel den 25 februari och den 11 mars i år då han i frågesvar hävdar att avsikten är att en utredning ska tillsättas under året. Även denna gång förutsätter majoriteten att nu kommer det säkert att hända något. Vi är emellertid luttrade och minns löftet 2000 då avsikten var att arbetet skulle vara i gång hösten 2001. Uppenbarligen tycker den trots allt lydiga och disciplinerade utskottsmajoriteten att den nu sju år långa tidsutdräkten börjar bli pinsam eftersom man inte verkar veta hur man ska vända sig när man ska förklara sin fortsatta passivitet. Enligt majoriteten är det ännu en gång oacceptabelt att det nu gått sju år sedan riksdagen genom sitt tillkännagivande begärde ändringar i fastighetsmäklarlagen och något arbete inte ens är påbörjat än. Samtidigt förklarar man ändå att något formellt tillkännagivande inte anses erforderligt.
Fru talman! Hur resonerar majoriteten när man låter regeringen hållas år ut och år in med att enbart avisera och aldrig leverera det som utskottet och riksdagen begärt? Det vore intressant att få veta. Kristdemokraterna hävdar att regeringen nu måste påskynda den hittills remarkabelt långa handläggningen, varför ytterligare ett tillkännagivande vore på sin plats.