Fru talman! Ämnet är kriminalvårdsfrågor. Tyvärr är det så att människor ibland måste bli inlåsta. Då är det viktigt att det sker på ett vettigt sätt så att personer som kommer till kriminalvården möts av en möjlighet till en vändpunkt, inte till en ändpunkt. Åtminstone för Folkpartiet är det tydligt att alla människor ska ha en chans att förbättra sig. Detta kan ske under en lång tid eller en kortare tid beroende på hur allvarligt brott man har begått och naturligtvis också i vilken omfattning man begår brott gång på gång. Tanken är att det ska vara en längre inlåsning om man visar sig att ha svårt att svara mot behandling, stöd och hjälp inom kriminalvården.
Jag vill understryka, fru talman, att den debatt vi i dag har är väsensskild från den vi hade för tio år sedan. Det handlar om ett ganska hårt arbete och medvetet fokus, ett arbete som inte minst handlar om att sätta den enskilda i fokus, att sätta den enskilda trasiga inte sällan missbrukande människan, som förvisso har skadat andra men som har en historia som är ganska mörk och tragisk, i centrum.
Hur såg det ut för tio år sedan? Ja, då diskuterade vi kraftiga överbeläggningar. Vi pratade om människor som gick och åt i matsalar helt utan eget ansvar för att lära sig basala saker som att laga mat och för att återanpassa sig. Man kunde i praktiken ligga i cellen och röka utan att det hände någonting. I dag får man inte ens röka. Man kan inte få in pengar om man inte medverkar i arbete, behandling och utbildning.
Vi kan i dag redovisa en kriminalvård som har nått svenskt rekord, får man väl ändå säga, i förutsättningarna för människor att arbeta, att få behandling för sina problem och att få en basal utbildning, i vissa fall även en högskoleutbildning om man når så långt. Här ligger vi nu i topp. Samtidigt har vi rekordfå rymningar och rekordlite narkotika.
Det är alltså mängder av faktorer som i dag samverkar för att vi ska kunna ha en human, vettig och fungerande kriminalvård. Det är en stark kontrast till hur det såg ut för tio år sedan. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg det.
Detta har inte skett utan ansträngning. Det har inte skett utan ekonomisk kostnad, utan vi har valt att satsa på olika program, arbete och utbildning. Vi tror att det leder till en bättre och en mer effektiv kriminalvård på så sätt att människor får en chans till en vändpunkt i stället för en evig ändpunkt.
Oppositionen lyfter fram en mängd saker som är angelägna. Sanningen är den att om vi står här om tio år kommer vi att fortsätta att prata om förbättringar som är möjliga. Jag tycker att det är viktigt att vi är ärliga med det. Det är inte så att personer som kommer in i kriminalvården i dag är mindre komplicerade eller har mindre tragiska bakgrunder, utan snarare tvärtom personer som har farit ganska hårt genom livet, för att inte säga vad de har gjort mot andra människor. Det är klart att utmaningarna är enorma. Därför är det bra att vi gör allt vi kan och tidigt börjar tänka på ett liv i frihet, allt från vettiga besöksrum till att vi stöder olika ideella organisationer som Bryggan för att man ska kunna hålla kontakt med släkt och vänner utanför fängelset. Allt det där är viktigt.
Man ska ta sin avstamp i individen. Jag tycker att tankarna från oppositionen om särskilda avtal när man kommer ut är något som tål att tänka på. Att skriva under ett avtal är dock ingen lösning. Problemet är inte det att det finns kommuner som tänker: Nu kommer Pelle eller Kalle eller Ahmed ut ur fängelset. Han har ett liv där han har varit lite kostsam för samhället, han har inte haft något jobb på länge, så nu gör vi ingenting.
I stället försöker man göra saker hela tiden. Vi har inte minst förstärkt, som jag nyss nämnde, arbetslinjen så att människor får en chans att komma i arbete. Sanningen är den att man inte är jätteattraktiv om man är tidigare dömd. Det är inte den som står först i kön på rekryteringsmässorna när företag vill anställa nytt. Här behöver vi tänka mer, allihop här inne, vad vi kan göra för att de här människorna ska känna att de har en reell möjlighet till egen försörjning, inte bara ett papper, ett kontrakt där det står att de ska sköta sig och socialtjänsten ska hjälpa dem. Mycket av det som sker i anstalter riskerar att rasa ihop om man inte får bra hjälp utanför.
Här finns mer att göra.
Jag tycker att diskussionen om restriktioner är viktig. Här finns uppdraget att man ska förbättra redovisningen. Vi får väl se vad som kommer in, men man får inte göra det för lätt för sig heller. Det finns en orsak till att människor häktas. Det är helt rimligt om vi ska kunna klara upp några brott över huvud taget. Det är också rimligt att man får restriktioner för att inte kunna fortsätta begå brott, hota eller vad det nu kan vara.
Vi för ju andra debatter här i kammaren där vi pratar om hur människor hotas. Det finns exempel på hur det trots restriktioner kommuniceras med omvärlden genom fängelsefönster och alla möjliga papper som man skriver på. Det finns ganska grovt kriminella som ingår i olika organisationer som trots restriktioner gör allt de kan för att styra och ställa i verksamheter utanför murarna.
Det lyftes fram här att det är synnerligen angeläget att barn häktas så sällan som möjligt. Man använder de särskilda platser på ungdomsavdelningar som finns i dag så långt som möjligt. När restriktioner för unga personer under 18 år hävs blir det ofta direkt frigivning från häktet eller överflyttning till någon av Statens institutionsstyrelses verksamheter. De unga kanske är farliga för omgivningen eller har hotat någon även om utredningen är färdig så långt.
Frågan är om man ska satsa mer på den verksamheten inom Statens institutionsstyrelse eller bygga särskilda häkten. Även om ungdomsbrottsligheten just nu ser ut att minska något i vårt land, inte minst tack vare regeringens arbete för tidiga och tydliga insatser, kommer nog personer under 18 år att behöva häktas och få restriktioner också i framtiden. Det är obehagligt. Det ska ske så sällan som möjligt, och det ska vara så lite restriktioner som möjligt. Det är viktigt att de checklistor som Kriminalvården har för unga personer under 18 år används för att minimera de skador som finns hos en ung människa som är häktad i allmänhet och med restriktioner i synnerhet.
Fru talman! För oss i Folkpartiet är det tydligt att det är en stor kontrast mellan att diskutera kriminalvården i dag och för tio år sedan. Det är en helt annan miljö. Det finns bättre möjligheter att vända livet än på många år, men det finns mer att göra.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.