Herr talman! Att få till stånd fungerande strukturer för återvinning är oerhört centralt om vi över huvud taget ska kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Det gäller generellt, och det gäller förstås i högsta grad när vi talar om metallåtervinning - inte bara för att metaller är en ändlig resurs och för att gruvdriften riskerar att skapa stora sår i naturen, utan också för att det är så oerhört mycket mer energieffektivt att återvinna metall än att tvingas bryta ny malm.
Det tydligaste exemplet är aluminium. Där har vi 95 procent mer energieffektiv hantering om vi återvinner än om vi producerar nytt aluminium. Men även för andra metaller är energieffektiviseringen stor. För järn handlar det om 75 procent mindre energiåtgång om vi återvinner järn i stället för att tvingas bryta ny järnmalm.
Metallåtervinning är därför också en stor klimatfråga. För varje ton metall vi kan återvinna minskar vi koldioxidutsläppen med tio ton. Då frågar sig någon: Kan det handla om så stora mängder metall som vi lyckas återvinna med metallrester från kremeringsaska? Ja, beräkningarna visar att många bäckar små gäller också här. Det handlar om 20 ton metall per år som det i dag alltså enligt nuvarande begravningslag är förbjudet att återvinna. Med detta förslag till beslut möjliggör vi en återvinning.
Detta är naturligtvis inte på något sätt lösningen på klimatfrågan i sig, men det är ett litet viktigt steg i rätt riktning. Jag är därför glad att vi faktiskt har sju miljöpartier i riksdagen i denna fråga. Det är sju partier som ställer sig bakom regeringens proposition. Samtidigt beklagar jag att Sverigedemokraterna inte förnekar sig. De vägrar att gå med på detta, och de vägrar att ha ett miljö- och klimatperspektiv i frågan. De talar om att vi driver återvinningen för långt, och de ifrågasätter att metanavgången på något sätt skulle vara ett problem för klimatet.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)