På ytan kan det verka som att det råder konsensus kring yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Efter dådet mot Charlie Hebdo tidigare i år poängterade många hur viktig yttrandefriheten är och hur långt man är beredd att gå för att försvara den. I verkligheten pågår det kraftiga konflikter om och inskränkningar i såväl yttrandefriheten som den konstnärliga friheten i Sverige i dag. Kultur och konst som inte är i närheten av de kränkande Muhammedkarikatyrerna censureras.
I regeringsformen stadgas att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det går att läsa i 1 kap. 9 §. Trots att denna likabehandlingsprincip är grundlagsfäst är det rimligt att fråga sig om den i alla lägen tillämpas när det är fråga om kulturuttryck. Myndigheter och politiker stoppar konstutställningar för att de har en otillåten estetik. Utbildning på Kulturskolan stoppades för att den undervisade otillåten estetik. Reklam för kulturevenemang stoppades för att den innehöll, ja, otillåten estetik.
I utskottets svar på vår motion, som handlar om att Vänsterpartiet anser att all konst ska ges samma möjlighet att existera oavsett uttrycksform, skriver man om klotter och skadegörelse och att det är en kriminell handling. Det är helt ovidkommande; det var inte det motionen handlade om. Men det visar också på att det även i kulturutskottet finns en okunnighet när det gäller graffiti men också att det råder en syn att det finns en konst som inte är accepterad.
Nolltolerans mot graffiti är ett orimligt sätt att censurera en konstform. Även om öppna väggar med möjlighet att uttrycka konstformen graffiti inte ska ses som en brottspreventiv åtgärd är de det bästa sättet att hantera problemet med oönskad graffiti, eller skadegörelsegraffiti som man också kallar det i utskottet, och att skapa förutsättningar för målarna att kanalisera sin skapariver på ett positivt sätt.
Därför anser vi att regeringen bör införa en nationell toleranspolicy som bland annat uppmuntrar uppförandet av fler öppna graffitiväggar. I flera kommuner har öppna väggar uppförts med positiva resultat. I Botkyrka har man minskat sina kostnader väsentligt för skadegörelse sedan man öppnade väggen i Subtopia, och nu har ytterligare en vägg öppnats i kommunen. Liknande graffitiprojekt i olika kommuner i Sverige, som Norrköping och Västerås, har visat på samma positiva utfall.
Vänsterpartiet vill att Statens kulturråd ska ges i uppdrag att i samverkan med ett antal kommuner eller regioner initiera positiva graffitiprojekt utifrån erfarenheterna från dessa kommuner. Därför yrkar jag bifall till reservation 6.
Bildkonstnärerna är den grupp kulturskapare som har de sämsta ekonomiska villkoren av alla. Därför behövs en nationell strategi som samlar de viktigaste förslagen för att fler konstnärer ska kunna leva på sitt arbete samt att fler personer får tillgång till bildkonst i samhället.
Vi är många som nyttjar konst och kultur. Enligt KRO var det minst 17,7 miljoner museibesök i Sverige 2013, och besökarna kunde ta del av fler än 2 000 utställningar. Av museernas permanenta utställningar är 21 procent inriktade på konst.
Med en grov uppskattning görs 3,5 miljoner besök för att ta del av konst på museer. Därutöver drar Sveriges alla konsthallar mer än 3 miljoner besök. Men vad väldigt många besökare på svenska museer och konsthallar inte känner till är att konstnären ofta inte fått betalt för den arbetstid hen har investerat i utställningen, detta trots att det finns ett avtal som staten har slutit med konstnärsorganisationerna, det så kallade MU-avtalet, vilket ska garantera konstnären ersättning både för att visa sina verk och för den arbetstid som hen har investerat i att sätta upp utställningen. Bara 35 procent av länsmuseerna betalar i dag konstnärerna avtalsmässiga ersättningar, trots att de till stor del är finansierade av statliga medel.
Det är bra att de nya regleringsbreven ställer högre krav på dem som får statliga bidrag. Vi anser dock inte att det är tillräckligt att Kulturrådet bara ska få i uppdrag att rapportera i vilken utsträckning institutioner som omfattas av kultursamverkansmodellen tillämpar MU-avtalet.
Varför ska staten finansiera verksamhet som bygger på gratisarbete eller oanständiga villkor för konstnärer? Det riskerar dessutom riksdagens mångfaldsmål om bara konstnärer som har försörjning genom annat eller andra har råd att ställa ut. Vems perspektiv och berättelser är det då som ges utrymme i samhället?
För att avtalet ska få en verklig, praktisk betydelse för de konstnärer som ställer ut krävs det mer. Vänsterpartiets uppfattning är därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innebär att utställningsarrangörer som får statliga bidrag ska tvingas att tillämpa MU-avtalet. Tillämpningen av MU-avtal ska vara lika självklar som tillämpningen av kollektivavtal, särskilt för institutioner som erhåller samhälleliga medel.
Med detta yrkar jag också bifall till reservation 4.