Herr talman! I min värld hänger förtroende väldigt mycket ihop med öppenhet och ärlighet. Är man i förtroendebranschen, som vi politiker är, och vill bli invald eller återvald i en politisk församling ska man öppet redovisa för väljarna vad man har för planer för framtiden, till exempel att man tänker ta ett sabbatsår under mandatperioden. Om väljarna i full vetskap om detta ändå väljer att rösta på sin kandidat bör det vara en fråga mellan väljarna och politikern, det vill säga inget som riksdagen ska lägga sig i.
Det var nog nästan ett helt år kvar till valet 2010 när jag första gången hörde talas om att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Thomas Bodström av privata skäl skulle lämna Sverige efter valet för ett efterlängtat äventyr med familjen i USA. Han planerade att var borta ett halvår, resten av familjen ett år.
I god tid före valet deklarerade alltså Bodström sin avsikt att tillfälligt lämna politiken när valet var över. Man kan ha olika uppfattningar om det lämpliga i detta. Ändå fick Bodström sina väljares förtroende i form av en ansenlig mängd personkryss, 16 807! Men alla dessa kryss var inte värda ett smack när riksdagen förvägrade Bodström den ledighet som hans väljare var beredda att acceptera. Att väljarnas önskemål väger så lätt när det uppstår ett skarpt politiskt läge är ett problem från demokratisk synpunkt, menar jag. Visst, riktlinjer är riktlinjer tills de ändras, och det fick även den tidigare justitieministern finna sig i.
Herr talman! Jag förstår att riksdagen hade svårt att göra undantag, särskilt för just Bodström, även om den möjligheten formellt sett hade funnits. Men Bodströms avsked från riksdagen sätter fingret på något viktigt: behovet av att se över riksdagens regler för tjänstledighet och det av minst tre skäl.
För det första vittnar dagens regelverk om förakt för väljarna som vill se just sin favorit med fel och förtjänster invald i riksdagen. Praktiskt nog finns det redan ett väl fungerande ersättarsystem för ledamöter som är borta en längre tid, så det stör på inget sätt själva riksdagsarbetet att en vikarie hoppar in och tjänstgör.
För det andra kan man fråga sig varför man i riksdagen utan vidare får tjänstledigt i egenskap av småbarnsförälder, medan det nästan är stört omöjligt att temporärt få vara borta av något annat behjärtansvärt skäl. För mig känns det som ett utslag av förmynderi att ledamöterna inte är betrodda att själva, och med ansvar inför sina väljare, bedöma vad som är ett giltigt skäl för ledighet.
För det tredje har partierna så länge jag kan minnas varit överens från höger till vänster om att politiken rent generellt behöver vitaliseras för att locka till sig nya förmågor från alla möjliga håll i samhället.
Tänk efter! Vad skulle få bättre snurr på politiken och tillföra mer friskt syre till partierna, riksdagen och andra politiska församlingar än att ordinarie ledamöter, som har en tendens att växa fast på sina positioner, får en möjlighet att under ett halvår eller så ta ledigt för studier, resor, eller förkovran i sin livserfarenhet, eller när livet vänds upp och ned kunna vara hemma och ta hand om sjuka anhöriga eller vänner? Allt samtidigt som deras ersättare skulle få en chans att pröva sina krafter och ta ansvar för politiken. Själv har jag svårt att tänka mig en mer effektiv metod om man vill öka genomströmningen av nya politiker av alla åldrar, olika ursprung och kön. Ledighet för barntillsyn i all ära, men det finns även andra livsval och ledighetsprioriteringar som är värda respekt.
Herr talman! Avslutningsvis konstaterar jag att konstitutionsutskottet avstyrker min motion i ämnet. Samtidigt är jag övertygad om att det inte är sista gången som detta spörsmål tas upp här i kammaren. Jag är en envis opinionsbildare, och det är min förhoppning att vi i god tid före nästa riksdagsval får se en för demokratin mer lyckad lösning av frågan.