Fru talman! Den här debatten handlar som bekant om ett antal säkerhetspolitiska frågor. Vi beslutar i samband med detta att avslå ett antal motionsförslag från ledamöter från alla riksdagspartier. De flesta behandlar vi med vad vi kallar ett förenklat förfarande, det vill säga, vi kommer knappast att behandla dem alls, åtminstone inte här i debatten, utan vi hänvisar till tidigare beslut under mandatperioden. Den som vill veta mer om vad riksdagen tycker om till exempel Sveriges säkerhetspolitiska linje eller vårt samarbete med Nato kan med fördel titta på till exempel den förra debatten vi hade om detta den 11 juni förra året.
Jag vill med detta inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Jag vill också säga att jag i dag i första hand kommer att diskutera nedrustning och vårt gemensamma mål om en värld utan massförstörelsevapen. Denna debatt ligger väl i tiden, eftersom det är nu under våren 2010 som frågorna om nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen står som allra högst på den internationella säkerhetspolitiska dagordningen.
Det finns en rad anledningar till detta. För det första går de bilaterala förhandlingarna om ett nytt avtal mellan USA och Ryssland om deras strategiska kärnvapen nu in i sitt slutskede. Tillsammans kontrollerar dessa båda länder ca 95 procent av världens alla kärnvapen. Framför allt Ryssland har under senare år på ett oroväckande sätt låtit kärnvapen spela en lite mer framträdande roll i försvarspolitiken. Det såg vi inte minst under de militära övningarna Ladoga och Zapad i fjol som enligt öppna källor innehöll scenarier med användande av ryska taktiska kärnvapen i vårt eget närområde. Det är därför avgörande att båda parter - USA och Ryssland - driver på arbetet med att verkligen minska sina kärnvapeninnehav.
För det andra hoppas vi därför att USA som inom de närmaste veckorna väntas presentera sin egen kärnvapenöversyn då också tar nya steg för att minska antalet amerikanska kärnvapen och gärna också fler steg mot en ratificering av fördraget om totalt provstopp. Om världen fick på plats ett avtal om totalt provstopp skulle förutsättningarna för framsteg inom nedrustningsområdet förbättras även gällande övriga frågor.
För det tredje och kanske allra viktigaste äger översynskonferensen av icke-spridningsavtalet rum i maj i år. Just i frågan om att hindra spridning av kärnvapen till fler länder befinner sig världen vid ett mycket viktigt vägskäl. Måhända lyckas vi nu ta kraftfulla steg framåt för att minska antalet kärnvapen och öka kontrollen vad gäller spridning av kärnvapen i världen. Det vore välkomna steg mot målet om en kärnvapenfri värld.
Tyvärr riskerar vi tvärtom att gå åt rakt motsatt håll och se att allt fler länder kommer att försöka skaffa sig kärnvapen.
Det är några av världens värsta regimer som nu försöker utveckla egna kärnvapen och missilkapacitet. Det riskerar att få katastrofala följder för vår värld.
De två största utmaningarna just nu är att hindra Iran och Nordkorea att utveckla egna kärnvapen.
Iran har verkligen hamnat i fokus på senare år, inte minst på grund av de mycket allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som regimen där har gjort och fortsätter att göra sig skyldig till, men också på grund av regimens länge dolda men nu alltmer avslöjade planer på att utveckla kärnvapen. Iran påstår nu att deras nukleära aktiviteter är fredliga med sikte på kärnkraft och inom ramen för existerande internationella avtal. Om så vore fallet skulle de ju inte ha några problem med att lägga alla kort på bordet och samarbeta fullt ut med internationella atomenergiorganet IAEA. Men så sent som för två veckor sedan konstaterade IAEA att man nu befarar att Iran arbetar på att framställa sin första kärnvapenstridsspets och beskriver Irans motstånd mot FN-inspektioner som oroande. Irans agerande måste få konsekvenser. EU - i synnerhet Frankrike, Storbritannien och Tyskland samt den höga representanten - spelar en aktiv roll för att söka en för alla accepterad lösning på denna viktiga fråga. Ett Iran med kärnvapen skulle få allvarliga konsekvenser för världen i allmänhet och Mellanöstern i synnerhet där allt fler länder riskerar att följa deras farliga exempel och söka egna kärnvapen. Här måste världen agera.
Världen måste också kraftfullt samlas kring ett gemensamt agerande gentemot Nordkorea. Även här handlar det om en av världens värsta regimer som fortsätter att trotsa det internationella samfundet med sina kärnvapen- och missiltester. Även här prövas världssamfundets samvete och samarbetsförmåga. Det provet måste vi klara.
Den kanske största utmaningen ligger i att hindra att kärnvapen sprids till terrorister runt om i världen. Här är frågan om icke-spridning avgörande. Kärnvapenländerna måste nu gå före och ta steg framåt för att vi också ska få en trovärdig nedrustning och icke-spridningsprocess på plats.
Fru talman! Oppositionen försöker - som vanligt - slå på stora trumman och angripa regeringen för att inte tillräckligt prioritera nedrustningsarbetet. Den kritiken är orättvis. Låt mig visa på några konkreta åtgärder utöver det löpande nedrustningsarbete som Sverige bedriver i FN och andra internationella sammanhang som denna regering har tagit initiativ till.
För det första har regeringen i en rad utrikesdeklarationer lyft fram frågan om spridning av massförstörelsevapen som ett av de främsta hoten mot internationell fred och säkerhet.
För det andra presenterade utrikesminister Carl Bildt i ett linjetal i London för ett par år sedan mycket konkreta förslag om hur frågan med kärnbränslecykeln skulle kunna hanteras.
För det tredje har utrikesminister Carl Bildt tillsammans med Polens utrikesminister Sikorski tagit initiativ till att även de taktiska kärnvapnen ska innefattas i en kontrollregim. Detta har bland annat starkt välkomnats av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre och den socialdemokratiska rödgröna regeringen i Norge som bland andra Hans Linde lyfte fram som ett föredöme. I detta ligger vi tydligen väl i linje med vad norrmännen tycker är viktigt. Det beror på att detta är en viktig fråga, att också prata om de taktiska kärnvapnen, om vi nu på allvar ska ta tag i kärnvapenfrågorna.
För det fjärde var utrikesminister Carl Bildt en av endast fyra talare vid den senaste Global Zero-konferensen i Paris i februari. I sitt tal vädjade utrikesministern till kärnvapenländerna att öka sina ansträngningar att åstadkomma ytterligare reduktioner i sina arsenaler. Utrikesministern är också en av undertecknarna av Global Zero-deklarationen med målet att få på plats en rättsligt bindande verifierbar överenskommelse om att avskaffa alla världens kärnvapen. Det var också Carl Bildt som fick ta debatten med den iranske chefsförhandlaren på den stora säkerhetspolitiska konferensen i München i januari i år. Det var ingen slump utan ett resultat av att vi har en svensk utrikesminister som världen gärna lyssnar på också i nedrustningsfrågor.
Sist men inte minst: För det femte finns nedrustningsfrågorna med på dagordningen i dag när statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt är på besök hos den ryska statsledningen.
Kritiken om att regeringen inte är aktiv i nedrustningsfrågorna bedömer i vart fall jag som djupt orättvis. Sedan kan man alltid önska mer, och det gör denna opposition ofta och gärna.
Fru talman! Hur skulle då en rödgrön regering med någon framgång kunna driva nedrustningsfrågorna? De rödgröna partierna har enats om ett antal principer, principer som jag tror att många i huvudsak delar. De säger sig vara överens. Men är de verkligen det? Det som vi nu ser är mycket av en plakat- och demonstrationspolitik i kärnvapen- och icke-spridningsfrågor som skramlar en del. Men vad skulle resultatet bli när oppositionen inte är överens om hur den till exempel ska använda vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg i EU? Ett av partierna vill i själva verket inte ens att Sverige ska vara medlem i EU.
Hur ser ni i oppositionen på Sveriges möjligheter att påverka de stora länderna, och då inte minst USA, särskilt mot bakgrund av att Vänsterpartiet är tydligt med att man inte vill prioritera den transatlantiska länken, som den borgerliga regeringen hittills har gjort, som är viktig och avgörande för att vi faktiskt ska klara utmaningen att nå framsteg där de stora länderna går före och vi tillsammans når målet om en kärnvapenfri värld och en värld fri från massförstörelsevapen?