Fru talman! Tack för alla gånger som fru talman
har lett debatter som jag har deltagit i.
Det är en förmån att ha förtroendet att vara riks-
dagsledamot - det tycker vi nog allihop. Det är intres-
sant, stimulerande och roligt för det innebär en möj-
lighet och en plats att föra fram och driva på sam-
hällsutvecklingen utifrån den politik som man tror på.
Centerpartiet värnar alla människors rättigheter.
Vi har respekt för alla människors lika värde. När jag
står här i dag är det i slutet av en mandatperiod. Det
finns anledning att stanna upp och fråga sig om man
har uppfyllt förtroendet och varit så aktiv och drivit
frågorna på det sätt som väljarna har rätt att kräva och
om man verkligen har satsat på sitt förtroendeupp-
drag. Det har i alla fall varit min ambition att vara
med och föra fram frågor som är angelägna för män-
niskor. Det är min drivkraft.
Det är vardagen som ska fungera för oss alla. Där-
för har jag minst sagt blivit irriterad när jag ser att det
inte alltid är utifrån den ambitionen som beslut har
fattats här i riksdagen. Alltför ofta tycker jag att man
krånglar till det. Alltför ofta ser man svårigheterna i
att lösa problem i stället för att visa på möjligheterna.
Så har det definitivt varit i det ärende som vi nu
har att ta ställning till och som handlar om Heby.
Heby kommuns önskan om att få byta län har blivit
allmänt känd. Inte ens i min vildaste fantasi, fru tal-
man, kunde jag tro att det fanns så mycket av bortför-
klaringar och närmast oheliga allianser i ett politiskt
ärende som jag nu alltmer tydligt ser i Hebyärendet.
Det finns nämligen ingen rimlig förklaring till varför
man inte har löst frågan under den här mandatperio-
den utan nu för över den till nästa period.
Ytterligare fyra år läggs till en redan alltför lång
tid. Redan i mitten på 70-talet började aktiva männi-
skor i Heby att jobba för ett länsbyte. Det är alltså
ingen ny fråga som har dykt upp på dagordningen.
Jag trodde att någonstans måste väl ändå sanningen
segra. Någonstans måste det väl ändå vara så att man
inte ograverat bara kan köra över folks uttryckliga
vilja.
Dessvärre nödgas jag inse att alla mina positiva
tankar som jag hade om att finna en väg över politis-
ka gränser för att kunna få se Uppsala län hälsa Heby
kommuninvånare välkomna till Uppsala län på riktigt
redan 2003 inte har blivit sanna. Det har inte gått så.
Redan i dag finns Hebyborna i Uppsala län. De
har sina arbetstillfällen där, de går i skolan, de hand-
lar och de besöker Akademiska sjukhuset. Jag hoppas
att Hebyborna även i framtiden ska känna att de är
välkomna till oss och till sist även ingå som fullvär-
diga medlemmar i länet.
Förlåt om jag har en misstanke, fru talman, om att
det finns krafter bakom som har jobbat effektivt för
att motarbeta en fråga som var väl förberedd genom
beslut i Heby kommunfullmäktige, genom folkom-
röstning och genom utredningsarbete. Allt var klappat
och klart. Det fanns inget som sade att Heby kommun
inte kunde få tillhöra Uppsala län redan från 2003.
Det fattas bara ett bejakande från regeringen.
Det är närmast ofattbart skickligt arbetat av mot-
ståndarna, men nog måste väl kalken kännas vidbränd
att dricka. Jag tror inte att någon i konstitutionsut-
skottet heller kan känna sig nöjd med att visa på eller
skylla på att juridiska spetsfundigheter har satt käppar
i hjulet eller att det inte har funnits tid.
Men, fru talman, i min sorg över att inte ha nått
resultat i Hebyärendet under den här mandatperioden
känns det ändå som en tröst, främst för Hebyborna,
att ärendet inte är avskrivet utan förs över till nästa
riksdagsår.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
förslag i det betänkande som föreligger i dag från
bostadsutskottet.