Fru talman! När vi debatterar familjerättsliga frågor skulle jag önska att vi hade en full åhörarläktare och en direktsänd tv-utsändning. Jag har under alla år i riksdagen varit ganska bekymrad över att dessa frågor, som berör alla medborgare, inte har den dignitet i den politiska debatten som de borde.
Det vilar givetvis ett stort ansvar på oss i civilutskottet att försöka lyfta fram dessa frågor i olika sammanhang, och jag hoppas att vi kan förbättra det. Dessa frågor förtjänar verkligen en debatt, inte minst ute hos allmänheten. Jag ser dock svårigheter, även hos journalister, trots att dessa frågor är så viktiga. Varenda människa kommer ju i kontakt med de här reglerna vid olika tillfällen i livet.
Jag ska passa på att beröra några frågor som vi i Folkpartiet särskilt har lyft fram och som vi vill verka speciellt för, även om det finns många frågor i betänkandet som man skulle kunna tala om i en debatt som i dag.
När det gäller att fastställa faderskapet i samboförhållanden tycker vi inte att det finns någon som helst anledning att arbeta med frågan. Vi tycker att vi har en tillfredsställande reglering.
Vi ser fram emot att få en reglering också beträffande fastställande av föräldraskap vid assisterad befruktning. Jag har full förståelse för att man vill ha en likabehandling av homosexuella par som får barn när vi nu har infört en könsneutral äktenskapslagstiftning, och jag hoppas verkligen att vi kan få det ganska så fort. Men då tänker jag på de barn som har tillkommit genom assisterad befruktning enligt den svenska lagstiftningen. För barn som har tillkommit under andra förhållanden måste vi mycket noggrant gå igenom detta och tänka oss för när det gäller hur man ska fastställa faderskapet.
Jag tror att de flesta av oss i civilutskottet och de som har varit med tidigare har blivit uppringda av en dam från Västsverige som har talat om vilka besvärligheter hon fick för ungefär tolv år sedan när hennes man avled och särkullbarn dök upp. Hon fick ingen möjlighet att ifrågasätta faderskapet. Fallet är speciellt genom att hon har uppvaktat oss varje år och påpekat att vi borde se över talerätten när det gäller fastställande av faderskap. Det tycker jag också att vi har all anledning att göra, för där finns något av ett virrvarr av regler som man nog ganska enkelt skulle kunna rätta till.
Jag går vidare till att tala om juridiskt biträde för barn. Vi är många som är angelägna om detta. Vi ser att barnet skulle sättas mycket mer i centrum om vi fick ett juridiskt biträde även i de speciella, mycket allvarliga, tvisterna om vårdnad, boende och umgänge.
Jag förstår att man från oppositionen tycker att det har gått lång tid. Men vi måste väl ändå vara lite sanningsenliga och konstatera att tillkännagivandet våren 1999 låg hos den socialdemokratiska regeringen tills den regeringen föll 2006. Efter det att alliansregeringen trädde till har vi försökt få i gång detta. Det har förekommit diskussioner, och nu äntligen kan vi konstatera att det under våren ska komma mer besked i frågan. Det tycker jag är oerhört värdefullt.
Mot bakgrund av det arbete med skuldsättning som jag själv har sysslat mycket med förstår jag inte riktigt den motion som finns. Jag förstår inte heller varför man reserverar sig. Som jag kan finna det har vi i den här kammaren klarat upp alla problem med skuldsättning av barn. Det finns egentligen bara en enda möjlighet kvar för barn att bli skuldsatta. Det är tonåringar som begår brott och får skadestånd. Den frågan har vi kanske inte sagt att vi skulle avskaffa, utan det är fortfarande så att man ska vara skadeståndsskyldig för de brott som man begår - med de speciella regler som finns för domstolarna att jämka skadestånden.
En fråga som inte någon har tagit upp särskilt mycket, vad jag har förstått, är frågan om särkullbarnens arvsrätt och den efterlevande maken. Det är en besvärlig problematik. Det finns förslag om att särkullbarn inte skulle få ut sitt arv förrän även makan eller maken har avlidit, vilket definitivt inte är någon lösning enligt mitt sätt att se. Det gäller att hitta en lösning som gör att man inte hamnar i situationen att den efterlevande maken eller makan behöver sälja sin permanentbostad för att lösa ut särkullbarnen.
Här har Finland hittat ett system. Man betraktar där permanentbostaden - en villa eller en bostadsrätt - som ett oskiftat dödsbo. Dödsbodelägarna är då efterlevande make eller maka, särkullbarnen och eventuella övriga barn. Den efterlevande maken eller makan kan då inte sälja lägenheten, utan om man vill bo kvar gör man det så länge man vill. Den dag permanentbostaden säljs delar man värdet av den. All övrig egendom efter den avlidne tillfaller särkullbarnen i vanlig ordning. Detta är en lösning som jag hoppas att vi ska kunna gå vidare med och lägga fram förslag om.
Jag hoppas också att vi ska få till stånd en lösning för registrering av testamenten. Den bistra verkligheten är att vissa testamenten försvinner.
Det är klart att vi alla önskar att det skulle gå fortare. Men vi får också ha respekt för att vi har ett lagstiftningssystem i det här landet som gör att vi vill ha ett rättssäkert regelverk när vi väl sätter det på plats. Om vi inte skaffar det kommer naturligtvis oppositionen och säger att vi har gjort något som är slarvigt och vårdslöst, som inte blev bra och som måste göras om. Låt oss hellre ta lite tid på oss.
Men samtidigt kan åtminstone jag från min sida lova att jag ska driva på för att det inte ska gå alltför lång tid i dessa mycket viktiga frågor.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.