Herr talman! Den årliga skrivelsen om verksamheten i Europeiska unionen tar upp allt mellan himmel och jord, eller åtminstone allt mellan Medelhavet och Barents hav. Det är en rapport om vad som har skett under året och lite grann av en uppslagsbok när man vill gå tillbaka och se vad som hänt i en fråga från år till år. Den är inte särskilt upphetsande, dock.
Jag kommer att göra korta nedslag i bara några områden, herr talman, och jag tänker inte omvandla denna diskussion till en ny vapenexportdebatt - det skulle kunna gå - och inte heller till en Nordafrikadebatt. Det skulle också kunna gå, men vi har haft många de senaste månaderna. I ljuset av vad som pågår i flera av EU:s södra grannländer är det dock uppenbart att EU behöver förändra sin grannskapspolitik, så jag börjar ändå i den änden.
Med de nyvunna erfarenheterna av det som har skett med början i fredliga men nedslagna demonstrationer i Västsahara och därefter i land efter land i både Nordafrika och Mellanöstern är det uppenbart att de instrument EU har haft inom ramen för associeringsavtal och Medelhavsunionen inte har fungerat alls då det gäller att stötta folkens krav på demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa.
Vi har många gånger begärt att EU:s associeringsavtal tydligare måste kopplas till krav på att länderna i fråga respekterar de mänskliga rättigheterna. Det är omöjligt att frikoppla frågor om handel och ekonomiskt samarbete från frågor om mänskliga rättigheter. Vi måste också vara självkritiska och ifrågasätta det av EU påtvingade samarbetet på migrationsområdet, med Gaddafi och andra trevliga gossar i regionen.
Som vi tidigare har diskuterat har utvecklingen i regionen visat på problematiken med inte bara den svenska vapenexporten utan i synnerhet ett antal andra EU-länders tvivelaktiga affärer med diktatorerna. Lösningen i regionen är politisk, inte militär, och EU kan i egenskap av närmaste granne spela en större roll. Men det krävs att det sker på likvärdiga villkor, inte bara utifrån ett europeiskt egenintresse.
Just nu är behoven av humanitärt stöd och stöd till skapandet av demokratiska institutioner skriande. Det behövs också en ny syn på länderna i fråga, som utgår från deras medborgares vilja och deras rättigheter. Då tänker jag på dem som bor där oavsett om de kallas medborgare, undersåtar eller är ockuperade. Det kommer nämligen inte att gå att spela storebror till länderna i fråga så länge till.
Jag är dock inte så säker på att EU-kommissionen och parlamentet riktigt förstått hur förändrad situationen faktiskt är, för det framgår åtminstone inte av de rådsslutsatser och annat som når oss i EU-nämnden. Den enda gemensamma nämnaren verkar vara att den illegala migrationen är ett problem som måste stoppas, vilket alltså rör sig någonstans i gränslandet mellan utrikespolitik och migrationspolitik.
Det är min förhoppning att den svenska regeringen gör vad den kan för att föra en politik som i första hand värnar flyktingars rätt att söka asyl i ett EU-land framför att stoppa dem innan de når europeiskt vatten. Vi vet ju hur det ser ut med vissa andra länders regeringar och deras synpunkter och agerande. Både en svensk kommissionär på området och en svensk migrationsöverenskommelse som omfattar även den framtida EU-lagstiftningen på området bådar dock för att det inte skenar helt åt skogen. Att det är önskvärt att nå en godtagbar situation för hanteringen av flyktingar i Medelhavsområdet tror jag att vi nästan alla är överens om här i kammaren.
Herr talman! EU ska enligt det nya fördraget verka för en social marknadsekonomi. Väl fungerande marknader, utbildning, en aktiv välfärdspolitik och en progressiv miljöpolitik ska tillsammans bidra till en hållbar ekonomisk utveckling och till jobbskapande. I ett EU med stor arbetslöshet och som lider av sviterna av finanskrisen menar vi att de nya jobben kommer att skapas i bland annat miljötekniksektorn genom energieffektiviseringar, satsningar på förnybara energikällor och investeringar i en utbyggnad av utsläppssnål kollektivtrafik.
Miljömässigt sunda och produktiva arbeten är grunden för uthålligheten i tillväxten. Den modell vi delvis, men inte tillräckligt, arbetat med i Sverige där det som är dåligt för miljön ska vara dyrt och det som är bra ska vara billigt är väl värd att exportera till övriga EU-länder. I Sverige har det lett till en framväxt av ren teknik och nya branscher, och därmed jobb.
När plånboken talar i kombination med tydlig information ändrar människor också sitt beteende. När finanskrisen slog till i Spanien slutade till exempel taxibilarna att cirkulera och spy ut avgaser som förut, och resenärerna fick i stället gå till taxihållplatser. Det i sig kanske inte gav så många nya jobb, men det blev billigare för taxibolagen som på så sätt också hade råd att behålla chaufförerna. Det gav också lägre utsläpp. Det bästa är att de vande sig vid den modellen.
Den nordiska modellen visar att det är möjligt att skapa samhällen som är både ekonomiskt och socialt framgångsrika samtidigt som miljömässiga krav hålls på en hög nivå. Det är i de små och medelstora företagen som potentialen att driva fram en utveckling mot nya, gröna jobb är störst. Det bör därför bli enklare att starta och driva företag som kan verka över nationsgränserna. Klimat- och jobbpolitik går hand i hand. Det är en vinna-vinnasituation inte bara i Sverige.
EU har dock inte bara möjlighet att arbeta med klimatpolitik i EU - det är av avgörande betydelse att EU också agerar på den internationella arenan. Sverige var en gång drivande i EU när det gäller klimatfrågan, och EU var pådrivande i de internationella klimatförhandlingarna. Vi anser att Sverige måste återta sin pådrivande roll inom EU:s klimatarbete och att unionen ska vara en förebild i de internationella åtgärderna, i synnerhet nu då de internationella klimatförhandlingarna är i ett kritiskt skede. Det finns ingen godtagbar överenskommelse om en fortsättning, och förtroendeklyftan mellan de rika och de fattiga länderna är djup av förklarliga skäl.
Det är dock inte bara i klimatpolitiken vi förlorar i förtroende gentemot den fattigare delen av världen. Det är till exempel fortfarande så att det är världens rikaste länder som handlar mest med varandra, och fattigare länder hindras från att komma in på de rika ländernas marknader genom handelsbarriärer, till exempel de kostsamma jordbrukssubventionerna. De förlorar årligen flera hundra miljarder dollar på detta sätt. EU bidrar stort till den kapitalflykt som sker från fattiga länder till de rika.
Herr talman! När EU:s utstationeringsdirektiv antogs av EU-parlamentet och ministerrådet fanns det en bred enighet om att direktivet skulle utgöra en lägsta nivå, ett golv, för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas av ett värdland.
EU-domstolen har i sina domar tolkat direktivet som ett tak och angivit en högsta nivå för vilka villkor som kan krävas av ett gästande företag. Den tolkningen innebär att utstationerad arbetskraft riskerar att utsättas för diskriminering och att arbetsmarknaden utsätts för en press nedåt, mot lägre löner och sämre anställningsvillkor.
Vi anser därför att EU bör anta ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att grundläggande fackliga rättigheter, såsom förhandlings- och konflikträtt samt rätten att teckna kollektivavtal, gäller inom union. I det sociala protokollet ska det fastställas att grundläggande mänskliga rättigheter har företräde framför ekonomiska intressen.
Jag yrkar bifall till reservation 36 och 40 och står också bakom övriga reservationer.