Herr talman! Motionerna som behandlas i detta betänkande tar sin utgångspunkt i att antingen vilja införa mekanismer för att förebygga framtida olyckor, se till att vi i Sverige har fungerande rutiner för att hantera olyckor eller garantera hjälp med att återuppbygga våra samhällen efter olyckor. Om dessa tre ambitioner är vi alla överens.
Vi fyra allianspartier vill att vi i Sverige ska ha ett bra skydd mot framtida olyckor. För att vi ska få det måste vi jobba intensivt med förebyggande åtgärder för att bättre klara framtidens påfrestningar. Vi behöver tänka på hur vi bygger våra hus, vägar och städer när våra vattenflöden ökar. Vi behöver se till att information sprids om hur man eldar säkert i skogen under sommaren för att undvika bränder. Och vi behöver röja träd efter vägar och telenät för att inte rasera vår infrastruktur under höststormarna.
När det gäller att skapa fungerande rutiner för att hantera och samordna insatserna när väl olyckan varit framme är vi i alliansen överens om att Sverige behöver skapa en tydligare krisledningsfunktion. Därför har alliansregeringen gett i uppdrag till Christina Salomonson att utreda och lämna förslag till hur en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet ska utformas.
Utgångspunkten för den utredningen är att skapa bästa möjliga förutsättningar för en effektiv krishantering i Sverige. Huvuduppgiften i en krissituation ska vara att tillgodose behovet av samordning mellan dels regeringens åtgärder, dels de centrala myndigheternas åtgärder. Funktionen ska kunna aktiveras i krissituationer som främst berör den nationella nivån, där det finns behov av samordning, och den ska innehålla företrädare för berörda myndigheter.
När det gäller behovet av att samordna räddningsinsatser ska man komma ihåg att det finns ett geografiskt områdesansvar i krishanteringssystemet som innebär att kommunerna och länsstyrelserna har ett ansvar för att verka sammanhållande för de gemensamma insatser som krävs för att förebygga och hantera kriser. De ska se till att myndigheter, organisationer och företag samarbetar vid en extraordinär händelse, detta medan det på nationell nivå är regeringen som är områdesansvarig.
Vad gäller räddningsinsatser ansvarar varje kommun för räddningstjänsten inom den egna kommunens område, förutom statlig räddningstjänst såsom flygräddning och sjöräddning. Om det behövs omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatserna. Regeringen kan också uppdra åt någon annan statlig myndighet att ta över ansvaret för räddningstjänsten under sådana förhållanden.
När olyckan väl varit framme och åstadkommit stora skador i samhället måste det finnas en möjlighet att söka hjälp för återuppbyggnad. Utskottet har tidigare uttalat att regeringen bör utreda möjligheterna till ekonomisk kompensation för de stora ekonomiska förluster som orsakades av stormen i södra Sverige vintern 2005. Utskottet står fast vid den uppfattningen, och vi klargör att katastrofdrabbade kommuner bör ha en möjlighet till tydligt och förutsägbart regelverk för ekonomiskt stöd från staten.
Även på den punkten har alliansregeringen levererat och gör en översyn av katastrofersättning och finansiering av stöd och hjälp till Sverige. Uppdraget innebär bland annat att man mot bakgrund av en bedömning av grunderna för det statliga åtagandet ska lämna förslag om i vilken utsträckning staten bör ansvara för finansieringen av ersättningen till kommunerna vid stora olyckor och katastrofer och i vilken grad finansieringen bör ske på annat sätt. I detta ligger även att utvärdera nuvarande former för ersättning.
Vi vill trots det framhålla betydelsen av det förebyggande arbetet. Det är viktigt att incitamentet för sådana insatser stimuleras och inte elimineras. Förebyggande åtgärder bör vidtas av bland annat markägare, företag, försäkringsbolag och myndigheter. Regeringen har därför gett Statens räddningsverk i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och organisationer vidta åtgärder för att förbättra samordningen av arbetet med att förebygga och mildra effekterna av naturkatastrofer.
Ett särskilt anslag finns i budgeten för bidrag till de kommuner som vidtar förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Och regeringen höjde anslaget för åren 2007-2009, från 25 miljoner till 40 miljoner kronor per år.
För dem som drabbats av de senaste årens många naturolyckor är en debatt i riksdagen en klen tröst. Tänk på alla dem som drabbades av orkanen Gudrun 8-9 januari 2005, där 341 000 hushåll blev strömlösa och 75 miljoner kubikmeter skog fälldes. Tänk på dem som drabbades av stormen Per den 14 januari i år. Den orsakade fyra döda och gjorde så att 275 000 hushåll saknade ström och 60 000-70 000 hushåll var utan telefon. Tänk på översvämningen i Arvika hösten 2000 som orsakades av regn och ledde till att Arvika som mest hade en vattennivå som var tre meter över den normala.
För dessa människor måste vi i Sverige bygga upp en fungerande krishanteringsverksamhet som inriktar sig på förebyggande åtgärder, effektiv krisledning och tydliga regelverk för ekonomiskt stöd för att bygga upp det som skadats.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna.