Fru talman! Först vill jag säga till Sven-Erik Österberg att jag i allt väsentligt delar den uppfattning som Sven-Erik Österberg har om regionala högskolors påverkan på den regionala tillväxten. Jag bara läste innantill ur den rapport som Sven-Erik Österberg hänvisade till. Det är inte en naturlag att etablerandet av en högskola automatiskt leder till ökad tillväxt. Man måste också jobba hårt i den region man verkar. Många regionala högskolor jobbar på det sättet. Det är därför som den rapport som Sven-Erik Österberg hänvisar till också säger att etablerandet av en högskola i genomsnitt leder till ökad regional tillväxt. Men det är inte så att så fort man har inrättat ett lärosäte leder det automatiskt till ökad tillväxt. Man måste också jobba regionalt. Det är det jag vill påpeka, och det poängteras i den rapport som Sven-Erik Österberg refererar till.
Mälardalens högskola, som jag förstår Sven-Erik Österberg av naturliga skäl känner extra starkt för, får ökade resurser med regeringens politik och mer resurser än genomsnittet av landets lärosäten procentuellt - 15,6 procent i förhållande till 13,9 procent som är genomsnittet för landets lärosäten. Jag vet att det väldigt mycket beror på att man vid Mälardalens högskola har varit duktig på att se till att ha en bra samverkan med näringslivet och på att se till att få mycket externa resurser. På så sätt får man också mer resurser från offentliga medel.
Detta visar på det som kallas kärnan i regeringens politik när det gäller synen på kvalitet och autonomi. Framtiden för de olika lärosätena i Sverige ska inte bero på olika politiska nycker eller på vem som har bästa kontakterna in i maktens korridorer utan på vilka prestationer som utförs. Uppenbarligen har Mälardalens högskola presterat åtminstone bättre än genomsnittet. Därför får man mer pengar än genomsnittet.
Utifrån listan över hur de här resurserna har fallit ut ser man att det finns stora universitet som har fått mer pengar och stora universitet som inte har fått riktigt lika mycket pengar och vice versa när det gäller nya universitet och högskolor.
Det är viktigt att poängtera att det här är ett system som ska premiera kvalitet. Det spelar ingen roll om det står Universitet eller om det står Högskola på skylten, utan det viktigaste är vad man presterar. Framtiden ligger alltså i lärosätenas egna händer.
Naturligtvis går det att föra en diskussion om exakt hur kvalitetssystemen ser ut. Vi har i dag ett system som bygger dels på citeringar i framför allt internationella tidskrifter, dels på förmågan att ta del av externa medel både från näringslivet och självfallet från forskningsråd och annat håll. Givetvis kan det diskuteras exakt hur det där ska se ut. Vi jobbar naturligtvis med att ständigt utveckla ett sådant system. Men i grund och botten tycker jag att erfarenheterna hittills är positiva och visar att det inte finns något systematiskt gynnande av vissa typer av lärosäten framför andra, utan det är de som verkligen jobbar på och ser till att ha bra resultat som gynnas av det här systemet.
Sven-Erik Österberg nämnde humaniora och samhällsvetenskap. Eftersom jag själv är samhällsvetare ligger frågan mig kanske särskilt varmt om hjärtat. I det system som vi infört när det gäller kvaliteten får de lärosäten som är särskilt tunga avseende humaniora och samhällsvetenskap en kompensation. Det finns en kompensationsfaktor i systemet som innebär att lärosäten som har mycket humaniora och samhällsvetenskap får räkna upp de anslag som de så att säga annars skulle ha fått om systemet hade varit helt neutralt mellan olika discipliner. Det finns alltså en kompensationsfaktor här. Det tycker jag är bra eftersom det finns olika publiceringstraditioner i olika discipliner. Det är viktigt att kompensera för detta.
Det kan naturligtvis alltid diskuteras exakt hur det ska se ut. Humanister och samhällsvetare driver givetvis gärna på för ytterligare kompensation. Men i grund och botten finns det en kompensation i systemet. Det tycker jag i allt väsentligt är bra.
Vi talar om elit och bredd inom svensk utbildningspolitik. Både och behövs. Vad jag märker när jag tittar tillbaka på tidigare socialdemokratisk utbildningspolitik är att man inte riktigt har satsat på vare sig bredd eller elit, något som jag efterlyser.