Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till Alliansens reservationer 12, angående kvinnors företagande, och 19, angående regelförenkling, samt till Kristdemokraternas reservation 16 angående arbetsintegrerande sociala företag och möjlighet till en statlig fond för den sociala ekonomins företagande.
I dag debatterar vi ett stort område, som rör närapå allting inom näringspolitiken. Det pågår en mängd utredningar kring villkoren för företagande - något som är väsentligt för att fler ska kunna få arbete här i Sverige.
Men var är närings- och innovationsminister Mikael Damberg i de diskussioner som försiggår kring utredningarna? Vi ser honom tyvärr inte här i dag heller.
På område efter område som rör näringsfrågor är ministern helt osynlig. Genom att ha utsett råd och samverkansgrupper har han tillsammans med statsministern skickligt sett till att binda upp personer som skulle ha haft kraft och inflytande nog att eventuellt opponera sig mot alla de förslag som kommer från regeringen.
Min kollega Helena Lindahl från Centerpartiet nämnde den viktiga funktionen Regelrådet, som ska se huruvida nya lagförslag bidrar till ökat eller minskat regelkrångel. Man säger därifrån att beslut om nya och ändrade regler fortfarande fattas, trots att konsekvensutredningarna inte är tillräckliga. Min kollega nämnde siffror i anslutning till detta och bristerna med det hela.
Detta är inte hållbart! Om vi nu menar allvar med att förenkla och förbättra för svenska företag, oavsett om de är små, stora eller medelstora, är en av de viktigaste funktionerna att se om nya lagförslag förbättrar eller försämrar villkoren för administration och handhavande av företagande.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Näringspolitik
Här vill man, helt uppenbart, inte ha konsekvensutredningar. Kanske är det så att man inser att mycket av det som man försöker att införa faktiskt innebär försämringar för företagen. Jag vet inte.
Damberg försökte också gömma sig under partikappan tillsammans med LO:s ordförande i en debattartikel för några veckor sedan. Hur kommer det sig då att man slår sig för bröstet vad gäller siffror i arbetslöshetsstatistiken men fullständigt glömmer bort innehållet i arbetsmarknads- och näringspolitiken? Det bidrar till osäkerhet i bransch efter bransch och minskar de facto möjligheten till anställningar framöver.
Jag ska nämna några av de större frågetecknen hos många både små och stora företag och dess innehavare. Vem har sett Damberg ute i debatten om välfärdsföretagen? Om nu alla företag är viktiga för Sverige, hur kan man då argumentera för att företag i en viss bransch ska kunna åläggas vinstförbud? Hur stämmer det med principen om jämlikhet mellan företag? Hur många investerare är över huvud taget intresserade av att gå in i vård- och omsorgsbranschen, eller utbildningsbranschen för all del, på dessa synnerligen lösa boliner? Samtidigt är man ute i andra delar av världen, till exempel i USA förra året, och marknadsför den svenska vården och hur väl den fungerar genom till exempel Swecare Foundation.
Om hela Sverige ska leva måste ju människor kunna resa till sina arbeten. Höjda drivmedelspriser gör det svårare för många som bor utanför tätorterna och behöver egen bil. Å andra sidan har inte heller löftet om att kunna få CSN-lån till körkort infriats. Kilometerskatten är naturligtvis ytterligare en annan historia.
De arbetsintegrerande sociala företagen, som anställt personer som länge har stått utanför ordinarie arbetsmarknad, har fått en sänkt gräns från 50 000 till 25 000 kronor i RUT-avdraget. Det har gjort att de som erbjuder städtjänster fått se antalet kunder minska i många fall.
Samtidigt har Arbetsförmedlingen genom politiska beslut sett till att de som varit inne i fas 3 och arbetsträning inte fått vara kvar där utan fått gå till absolut ingenting. Vem skulle ha tagit emot dessa människor om inte de arbetsintegrerande sociala företagen hade gjort det? Jag bara frågar.
Jag skulle gärna se att någon av mina kollegor från den andra sidan hade redogjort för mig vilka andra företag som tar emot de personer som inte de arbetsintegrerande sociala företagen tar emot. Det hade jag varit jätteintresserad av att höra.
På det här sättet har man bidragit till att företagen i det här fallet har fått tacka nej till erbjudanden och kunder på grund av brist på personal. Förutom att de mist intäkter genom sänkningen av RUT-avdraget har de inte kunnat utföra de uppdrag som de ändå fått.
Ylva Johansson och Mikael Damberg lanserade på en presskonferens förra året ett så kallat program för ASF. Vad detta program nu har inneburit har både Johansson och Damberg fått frågor om i den här kammaren förra veckan och denna vecka men inte haft några svar på. Den ena handen vet alltså inte vad den andra gör.
Jag har ytterligare två exempel. Det ena gäller enkla jobb. Momsen har sänkts för mindre reparationstjänster, till exempel reparation av cyklar och skor. Det är naturligtvis en jättegod tanke som skulle skapa fler av de så kallade enkla jobben, vilket är ett uttryck som jag som kristdemokrat för övrigt vänder mig emot. Men eftersom denna typ av arbete antingen utförs av ensamföretagare, till exempel skomakeri och nyckelservice, eller inom de arbetsintegrerande sociala företagen räcker naturligtvis inte den typen av åtgärder.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Näringspolitik
Är det någon i den här kammaren som har varit på ett skomakeri med 10-20 anställda? Jag har i alla fall aldrig varit det. Och hur många av oss lämnar in skor hela tiden som gör att det finns en möjlighet för en skomakare att anställa fem personer och tro att man kan leva på det?
Nej, det här håller inte. Det är en god åtgärd, ja, men det håller inte med endast sådana enkla förslag. Det är snarare förslagen som är enkla än jobben.
Det andra exemplet är 3:12-reglerna och optionssystemet. Här är det ytterligare två utredningar som inte direkt, kan man väl säga, har tilldragit sig företagens gillande. Båda områdena är jätteviktiga för såväl svenska företag som internationella företag som vill verka i Sverige.
Vi hörde här förut att momsen sänks för naturguidningar. Ja, men fortfarande är det ju tre momssatser inom besöksnäringen: 6, 12 och 25 procent. Jag gillar besöksnäringen; den är ett av mina hjärteområden inom näringspolitiken. Men det här räcker inte. Hur många guidningar ska vi ha med 6 procents moms? Jag ber om ursäkt, men kom med lite större reformer i så fall!
Ett annat förslag kom häromveckan om att underlätta att anställa sin första person i en enskild firma. Med min bakgrund som företagsrådgivare kan jag säga att jag aldrig skulle ge rådet till en innehavare av enskild firma att anställa en person, eftersom regelverket är så otroligt snårigt och kontakterna med Skatteverket och andra är helt omöjliga. Jag tror fortfarande att det är en ganska god idé att hålla fast vid möjligheten att ta del av Regelrådets konsekvensutredningar och förslag.
Herr talman! Jag väljer att avsluta med att vi helt enkelt måste inse att möjligheten att skapa jobb i Sverige inte handlar om att prata om enkla jobb. Det handlar i så fall om vardagsnära servicetjänster. Men det handlar också om att se att det ena inte kan motverka det andra. Om den så kallade samarbetsregeringen har ett innehåll i sitt samarbete måste man se att det ena departementet och den ena ministern inte kan göra en sak för sig utan att det påverkar ett annat område hos ett annat departement och en annan minister. Då måste man prata med varandra.
Det här håller inte för svenskt näringsliv, oavsett om det är ett litet arbetsintegrerande socialt företag eller en stor koncern.
(Applåder)