Fru talman! Grundtanken i de nya EU-gemensamma reglerna för jordbruksstöd är att de ska bli mer målstyrda och mindre detaljstyrda och att medlemsstaterna ska få ett större utrymme inom ramarna. Det är bra. Det är i linje med vad Sverigedemokraterna vill och driver.
Visst är det viktigt att som opposition peka på det som inte fungerar och det som man anser att regeringen gör fel. Men jag tycker att det är ett lika viktigt budskap till folket att regeringen inom reglerna för jordbruksstöd huvudsakligen gör ett gott arbete för att förhandla till Sveriges fromma. Regeringen lyssnar på våra inspel, och det finns faktiskt många frågor där alla partier tycker lika. Där är det som förenar oss att vi ställer upp för Sverige och svenska värden.
Det jag tror och hoppas att vi alla ställer upp på är:
Mer målstyrning och mer manöverutrymme för medlemsstaterna.
Marknadsorientering och förenkling.
Högre krav på djurskydd och miljöinsatser.
Svenska lantbrukare är nämligen föregångare, och resten av EU bör följa efter. Svenska lantbrukare ska inte få konkurrensnackdelar.
En viss omfördelning från direktstöd till riktade stöd tycker vi alla är en god idé, tror jag. Skälet är att riktade stöd får större miljönytta per krona. Sverigedemokraterna noterar också att om en alltför stor del av stödet utbetalas som direktstöd leder det till att markpriser relativt sett ökar, och man får en inlåsningseffekt. Om man inte behöver producera jordbruksprodukter för att få stöd innebär det att många marker endast brukas extensivt. När aktiva lantbrukare behöver mer mark och den inte säljs eller arrenderas ut av passiva markägare uppstår denna inlåsningseffekt. Därigenom kan ett något minskat direktstöd gynna aktiva lantbrukare.
Nästan alla partier är överens om att budgeten till EU ska minska. Det betyder med nödvändighet att inte heller jordbruksbudgeten kan vara konstant. Större nedskärningar bör dock göras på andra ställen.
Vi sverigedemokrater vill inte att lantbrukarna ska få en försämrad situation. Lösningen ligger dels i nationell medfinansiering, dels i andra åtgärder för ökad lönsamhet. Och det är väl här någonstans, i synen på lantbrukets villkor, som skillnaderna mellan partierna börjar skönjas. Vi vill ha en kraftig dieselskattesänkning, vi vill ha en sänkning av arbetsgivaravgiften och vi vill ha betesersättning för mjölkkor med mera - sådant som jag brukar tjata om.
Jag tjatar också om hur viktigt det är att lantbrukets lönsamhet ökar. Jag hävdar att det är ödesfrågan för svenskt lantbruk och i förlängningen för svensk landsbygd. Låg lönsamhet gör att så mycket mer blir omöjligt, och hög lönsamhet öppnar möjligheter för ekonomi, landsbygd och miljö.
Vi sverigedemokrater förordar starkare än de andra partierna att reglerna ska anpassas till svenska förhållanden. Det är viktigt. Vi vet ju hur tokigt det blev förra gången när definitionen av betesmark närmast beskrev en syd- eller centraleuropeisk betesmark. Det handlar mycket om flexibilitet och indikatorer.
Målstyrningen och den större friheten för medlemsstaterna bygger i det aktuella regelförslaget på att EU-kommissionen gör en uppföljning av hur det går för medlemsstaterna med hjälp av vissa indikatorer. De indikatorerna gör att frihetsgraden inskränks.
Vi är tre partier som vill möjliggöra målstyrning mer än de andra, som jag har uppfattat det: Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Vi sverigedemokrater går emellertid längst. Vi har sedan tidigare påpekat att de indikatorer som kommissionen föreslår inte mäter effekter utan snarare åtgärdernas storlek. Det handlar om hur mycket pengar man lägger och hur många aktörer som tar emot pengar. Riksrevisionen håller med och lägger till att det även gäller delar av den nationella uppföljningen.
Om man i stället använder indikatorer som verkligen mäter resultat och effekter skulle uppföljningen av resultat och effekt förbättras och bidra positivt till det analysarbete som görs vid Jordbruksverket. Samtidigt ska det erkännas att det förvisso ofta kan vara svårare att samla mätvärden för indikatorer som ligger närmare effekt och resultat, och det riskerar att leda till mer administration om de inte väljs med omsorg och med hänsyn till förhållanden i Sverige. Indikatorer väljs alltså bäst i samråd med näring, myndigheter och annan expertis i Sverige. För att möjliggöra detta anser Sverigedemokraterna att regeringen vid förhandlingarna i Bryssel ska verka för flexibla skrivningar för viktiga indikatorer, så att det skapas ett nationellt utrymme för att ta fram dem. Indikatorerna kommer nämligen att vara avgörande för de frihetsgrader som Sverige får.
Vi agerar alltså som vi lovade i EU-valrörelsen och tidigare på ett sätt som ger mer makt tillbaka till Sverige.
Det finns mycket annat viktigt att ta upp där det finns olika grad av samförstånd i riksdagen. Till exempel föreslår vi, likt Riksrevisionen, att regeringen ska överväga om det går att förenkla administrationen och öka måluppfyllelsen i landsbygdsprogrammets nästa programperiod genom att kombinera insatsområden i gemensamma budgetar. Det är för plottrigt i dag.
Vi anser också att regeringen bör tillsätta en snabbutredning av de nationella behoven av landsbygdsutveckling i ljuset av den sårbarhet som blev tydlig genom 2018 års torka.
Vi anser att lantbrukare som har drabbats av felaktiga avdrag bör ha rätt att återkräva pengarna när uppenbara fel har begåtts av den utbetalande myndigheten.
Vi anser att Sverige ska verka för att små avvikelser från grundvillkoren inte ska ge kraftiga sanktioner. Som tidigare framhållits här stöder vi också att Sverige bör ha en politik för att möjliggöra småskaliga slakterier med mera.
Låt mig uppehålla mig en stund vid något som vi kanske är ensamma om. Det handlar om synen på förhållandet mellan produktion i Sverige och produktion i utlandet när det gäller klimatet. Vi vill öka det svenska lantbrukets konkurrenskraft. En väsentlig del i detta är att minska kostnaderna. Snabbast går det genom att sänka dieselskatten, men mycket annat måste göras, som jag tidigare har sagt.
Ökad svensk matproduktion gör skillnad för klimatet på global nivå. Det gäller tyvärr inte många andra klimatsatsningar i Sverige. Ökad svensk produktion gör skillnad, för svenskt jordbruk ger mycket mindre växthusgasutsläpp än konkurrenternas. När importen minskar minskar andra länders utsläpp och de totala globala utsläppen - det är ju det som betyder något. Det gäller även om den ökade produktionen skulle leda till något ökade utsläpp per hektar i Sverige. Dessutom finns det alldeles för lite biodrivmedel i världen, vilket gör att en alltför uppskruvad efterfrågeökning riskerar att resultera i ökade i stället för minskade klimatgasutsläpp på global nivå. Det påverkas förstås av flera faktorer.
Använd biodrivmedlen i transportindustrin först! När de saknade tekniklösningarna har kommit kan lantbrukarna ställa om. Ökad produktion i Sverige för också med sig, som bonus, mindre användning av bekämpningsmedel och antibiotika, bättre djurskydd samt minskad förlust av biologisk mångfald globalt. Det är en win-win-solution. Släpp bassängkanten! Annars kommer ni inte ända in i kaklet!
Sverige måste sluta med Bror Duktig-syndromet. Tillämpa EU-förordningar på ett sätt som ger så goda konkurrensförutsättningar som möjligt för Sverige inom EU-reglernas ramar! Gör upp med svensk naivitet och inse vad EU är för någonting!
Slutligen: I Sverige ska det finnas utrymme både för det gamla och för det nya. Bevara svenska värden, djurskydd, biologisk mångfald, lantsorter, lantraser och kulturarv, inklusive våra unika fäbodar! Utveckla ny teknik och forska! Använd modern växtförädling! Se nya samband! Skaffa de grödor vi behöver! Det finns ingen motsättning om man för en balanserad politik som tar hänsyn till samtliga konsekvenser, till allt som är viktigt och inte bara till vissa värden, och som fokuserar på effektivitet samt skyr symbolpolitik.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 7.