Herr talman! Jag blev uppriktigt sagt bekymrad över kristdemokraten Magnus Jacobssons brist på entusiasm över cyklandets möjligheter. Han nämnde möjligen att cykling har ett egenvärde om man ska ut och motionera sin hund, men annars fanns ingen större entusiasm över hur man kan arbeta med detta.
Ledamoten var inne på att sätta mobilitetsmål, och det tror jag kan vara en viktig del. Därför kan man fråga sig varför mobilitetsmålen inte lyfts fram på ett annat sätt i betänkandet, när det nu finns möjlighet att göra det.
Ledamoten nämnde också att det var bättre förr när man var ung och det gick att cykla till skolan. Nu har bilarna har tagit över. Här vill jag komma till kärnan. Ser ledamoten att cykling som kopplas till ett mobilitetsmål kan vara viktigt för både stads- och landsbygdsutveckling? Det sägs att med ett avstånd på upp till fem kilometer är det möjligt att under stora delar av året, om än inte hela året, använda cykeln som färdmedel. Det skulle på många sätt underlätta trafiken.
Om ledamoten säger att man visserligen kan sätta upp mål men att målen skulle handla om att ingen helst ska åka bil låter det väldigt defensivt. Ett mobilitetsmål borde väl vara mer effektivt och utvecklande? Jag blev lite bekymrad, eftersom det ju finns förutsättningar att se cykling som mer än en fritidssysselsättning. Man skulle kunna använda sig av denna mobilitet.
Jag blev glad över det som ledamoten sa om cykelvägar och att utveckla olika regelverk, men var finns utvecklingsmöjligheterna i fråga om cyklandet?