Fru talman! Vi behandlar här som sagt var i huvudsak två frågor.
Den ena frågan är en nödvändig justering av lagstiftningen för psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Utskottet föreslår, liksom regeringen, att man äntligen utvidgar chefsöverläkarens bedömning i samband med verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning när det gäller personer som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Detta ger en betydligt mer rättvisande medicinsk bedömning jämfört med i dag, vilket gynnar såväl patientsäkerheten som, inte minst, samhällsskyddsaspekten inför risken för återfall i allvarlig brottslighet.
Min politiska undran är varför Socialdemokraterna inte kom till skott med detta relativt enkla åtagande under sin tolvåriga regeringstid och varför Vänsterpartiet fortsatt inte vill se att ens allvarlig kriminalitet, må vara med brottsliga handlingar utförda under inflytande av psykisk sjukdom, efter förnyad medicinsk grundläggande bedömning i praktiken, som för alla andra grova lagöverträdelser, bör kunna leda till utvisning.
Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på Vänsterpartiets reservation 2 i följdmotionen.
Den andra frågan är en effektivisering av gällande lagreglering för så kallat generikautbyte mellan läkemedel, det vill säga från apoteken påtvingade byten mellan till synes liknande läkemedelsprodukter. I just denna del är den föreslagna lagändringen i dag en naturlig konsekvens för att öka det kortsiktiga ekonomiska utbytet för staten genom tillkomsten av lagen om läkemedelsförmåner med mera från den 1 oktober 2002.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på Vänsterpartiets reservation 1 i följdmotionen på denna punkt i betänkandet.
Men, fru talman, jag vill samtidigt fästa kammarens uppmärksamhet på att det bör flaggas för behovet av en uppföljning av sjukvårdskvaliteten och patientsäkerheten på sikt när det gäller den medicinskt okontrollerade förekomsten av generikautbyten som enligt min mening, och kanske till skillnad från vad bland annat Ylva Johansson nyss anförde, sker i Sverige i dag.
Detta handlar om att ställa hela lagen som reglerar byten mellan kopior av läkemedel i en annan blixtbelysning vad gäller det yttersta syftet med läkemedel.
Ett läkande medel inom sjukvården är mycket mer ett led i en avancerad behandlingsåtgärd än en kommersiell produkt vilken som helst. Det är alltså en noga övervägd medicinsk intervention snarare än en handelsvara.
För valet av ett eller flera läkemedel, i kombination med andra medicinska behandlings- och uppföljningsstrategier för patienten, ansvarar vid varje tillfälle den som förskriver läkemedel, det vill säga högt kompetent och för ändamålet specifikt legitimerad sjukvårdspersonal. För patientsäkerhet krävs alltid att patientens specifika diagnos eller diagnoser är utgångspunkt vid valet av läkemedel, det vill säga vilken patient ska ha vilket läkemedel i vilken dos under vilken tidsrymd.
Ett tungt medicinskt och juridiskt ansvar åvilar enligt hälso- och sjukvårdslagen den som förskriver läkemedel, vanligen en av de ca 30 000 praktiserande läkare som varje dag träffar verkliga patienter i enskilda och unika möten.
För säker lagerhållning och expediering av läkemedel ansvarar däremot de ca 900 apotek som i Sverige drivs som en monopolverksamhet.
Att helt sonika med lag överlåta rättigheten, och med den direkta skyldighet som det är i dag, till apoteken att självmant byta mot de billigare så kallade likvärdiga läkemedel som de råkar ha i lager utan att de samtidigt har det fulla ansvaret för denna avsevärda formella förändring i medicinsk ordination är ingen trivial förskjutning mellan parternas inbördes ansvarsförhållande gentemot enskilda patienters rättmätiga krav på såväl sjukvårdskvalitet som säkerhet.
Förvisso, fru talman, har för detta förfarandes legitimitet anförts endast två argument som dock vart och ett förtjänar en betydligt djupare analys inför insikten att moderna läkemedel är avancerade insatsprodukter inom sjukvården snarare än produkter som kan stoppas i munnen på alla som har en sådan men för övrigt kan vara hur olika som helst i såväl kropp som själ.
Man har hittills begränsat sig till att konstatera att sådana läkemedel nog är att betrakta som likvärdiga, alltså utbytbara som ett par stödstrumpor. Alla som kan något om medicinsk statistik vet att om något inte säkert går att skilja åt är det långt ifrån detsamma som ett bevis på att något är lika eller ens likvärdigt. Det är likvärdigt under just de förutsättningar som studeras men kan i övrigt vara helt olika om förutsättningarna förändras. Och det är så den kliniska vardagen ser ut.
I dag är kravet för likvärdighet för att en ursprunglig medicinsk produkt framprovad på många tusen olika människor under många år plötsligt begränsat till att kopian tas via munnen av ett dussin, högst ett tjog, friska, frivilliga, unga, manliga brandsoldater som inte skiljer sig kemiskt i mängd i blodet från under runt 80 procent till drygt 120 procent av originalets uppmätta mängd.
Ur säkerhetssynpunkt är detta en mycket tveksam garanti för att i alla möjliga och omöjliga unika medicinska fall som vardagens verklighet bjuder förskrivarna av läkemedel alltid reagerar på en läkemedelsordination på identiskt lika och avsett sätt om man inte fritt från det totala medicinska ansvaret tillåter sig att byta runt som det passar mellan en lång rad kopior vars enda medicinska ingång i diskussionen är att de utgör kopior av kemiskt hyfsat liknande produkter. Risken för en förbisedd kvalitetsförsämring är uppenbar, och därför måste en lagstiftning som den nu gällande för tvingande generikasubstitution på apoteken ifrågasättas ur medicinsk kvalitetssynpunkt.
Avslutningsvis, fru talman, har argumentet om att hushålla med pengar inom läkemedelsförmånen burit fram denna icke uppföljda sjukvårdskvalitetsaspekt som ett för den enskilde patienten okontrollerat kopieläkemedelsutbyte kanske förorsakar.
Hur kan vi vara säkra på att en långsiktig hälso- och sjukvårdsbesparing verkligen kommer att ske sedan lagen infördes 2002 om vi inte har en strategi för att följa upp den?
Fru talman! Så är det, och så blir det lätt när man ser sjukvården främst som ett kollektivt och inte som ett individuellt problem. Men då de politiska förespråkarna för kollektiva lösningar i tid och otid nu är i minoritet i denna kammare är det min förhoppning att en mer kritisk analys av frågor om sjukvårdskvalitet och patientsäkerhet för enskilda och unika patienter kommer betydligt mer i fokus än vad som var fallet under den tidigare regeringen då den aktuella okontrollerade generikautbytesprocessen för läkemedel i Sverige infördes.