Herr talman! Det är lätt att vara efterklok, men för den sambo vars partner avlider utan att det finns ett testamente är det knappast någon tröst när han eller hon står där på bar backe.
Det spelar ingen roll hur länge två personer har levt med varandra - är de inte gifta saknas ett skydd för den efterlevande parten, en brist som är tänkt att kompenseras med ett testamente. Problemet är att många människor som är sambor inte vet om att sambolagen inte ger samma rätt till arv som äktenskapsbalken, och många tänker inte på att de bör skriva ett testamente. Livet är skört, och det är svårt att planera och vara förutseende för allt som kan hända.
Skyll dig själv! Ni borde ha skrivit ett testamente! Ungefär så sades det när vi debatterade det här förra gången. Jag menar att det borde vara lämpligare att lagen utgår från människors faktiska omständigheter. Tyvärr är det så i dag att den efterlevande parten är i praktiken helt utelämnad till arvingarnas godtycke om samboparet inte skrivit något inbördes testamente. Det är synd att majoriteten av civilutskottet värnar så mycket om äktenskapet att man inte kan se att även sambor som inte varit förutseende nog att skriva ett testamente behöver skydd. Det kan hända så mycket i en människas liv, och olyckor och katastrofer är ingenting som vi kan förutse - vi kanske inte vill förutse det heller.
Herr talman! Enligt den nu gällande lagen har särkullbarn rätt att få ut sitt arv vid förälders död, och det kan i vissa fall skapa problem för den efterlevande maken eller makan. Framför allt gäller det när tillgångarna i dödsboet i stort består av värdet på den efterlevandes bostad, när det inte finns några andra tillgångar. I de fallen kan den efterlevande till och med bli tvungen att sälja sin bostad.
Jag menar att det borde utformas ett regelsystem som möjliggör att både särkullbarn och den efterlevandes intressen tas till vara.
Herr talman! Jag ska också kort beröra Vänsterpartiets tredje reservation, där vi vill ha ett tillkännagivande om en automatisk skuldavskrivning för kvinnor som av familjen eller maken skuldsatts för att försvåra skilsmässa.
Det här är ett problem som till exempel kan drabba kvinnor som utsatts för tvångsäktenskap. Kvinnan kan då drabbas av ekonomiska problem som hänger samman med att maken försöker försvåra skilsmässa genom att sätta henne i skuld. Vi menar att det är oacceptabelt. Vi menar också att i de fall där kvinnan kan visa att skuldsättningen ingått som ett led i att förtrycka henne och få henne att stanna kvar i ett äktenskap bör hennes del av skulderna avskrivas alternativt skrivas över på maken.
Jag står förstås bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 2.