Fru talman! Vi debatterar i dag, som sagt, en rapport från Riksrevisionen, som har granskat huruvida regeringen och de ansvariga myndigheterna har bedrivit ett effektivt arbete med att ta fram underlag och utvärderingar inom det klimatpolitiska ramverket. Det är alltså en ganska torr produkt som fokuserar på byråkratin kring olika scenarier.
Fokus har legat på att undersöka om de klimatredovisningar och klimathandlingsplaner som presenterats för riksdagen vilar på tillförlitlig och vetenskaplig grund. Granskningen har omfattat regeringens styrning, Naturvårdsverkets samordning av underlag, Energimyndighetens scenarioarbete samt Klimatpolitiska rådets lagstadgade utvärdering. Syftet med Riksrevisionens granskning har varit att säkerställa att beslutsfattare har en korrekt bild av huruvida nuvarande politik räcker för att nå de uppsatta klimatmålen.
Riksrevisionen anser att det finns brister. Man konstaterar att underlagen inte är så säkra, och man tycker att det finns osäkerheter. Naturvårdsverkets underlag innehåller stora osäkerheter och tekniska antaganden. Det skulle i sin tur kunna riskera att skapa otillräcklig politik. Alla myndigheter gör inte på exakt samma sätt. Sedan gör Klimatpolitiska rådet inte något eget arbete med scenarierna eftersom de inte har resurserna.
Riksrevisionen rekommenderar att man ska utveckla arbetet. Men, fru talman, vi talar här om myndigheternas scenarier. De är inte prognoser, utan de är till sin form alldeles för osäkra för att kallas prognoser. De är alltså scenarier.
Vi kommer inte ifrån att utvecklingen på kort sikt är svår att förutspå. Det beror på externa faktorer, till exempel världskonjunktur, ellagstiftning, krig i Iran och inhemsk efterfrågan. Ska man ta fram ett scenario måste man alltid jobba med antaganden. Från Sverigedemokraternas sida är det önskvärt att myndigheterna fortsätter att utveckla sina arbetsmetoder. Att presentera femtielva olika scenarier som visar att utvecklingen kan bli precis hur som helst skulle däremot inte förbättra förutsättningarna för politiken. Det är således inte självklart att ännu fler scenarier, ännu fler kurvor och grafer och ännu mer pengar till Naturvårdsverket skulle förbättra möjligheterna för en regering att bedriva klimatpolitik.
Fru talman! Eftersom framtiden är oviss och eftersom det på kort sikt är ännu svårare att bedöma framtiden kommer grundproblemen alltid att finnas där. Lösningen är inte ännu mer pengar till Naturvårdsverket. Det kommer att finnas osäkerheter, och det är i grunden en politisk bedömning att värdera hur viktigt det är att hamna på en exakt utsläppsnivå.
Vill man försäkra sig om ett sådant utfall måste man ha stora säkerhetsmarginaler. Stora säkerhetsmarginaler i alla verksamheter kostar mycket pengar. Det blir då en politisk värdering huruvida man vill jobba för att överträffa det scenarierna visar att man ska hamna på eller för att nå det scenarierna visar. Säkerhetsmarginaler är inte heller gratis när det kommer till klimatpolitik.