Herr talman! Det klarnar inte riktigt hur den socialdemokratiska agendan för att bekämpa arbetslösheten egentligen ser ut. Större delen av också detta anförande ägnas åt att berätta hur ersättningen till dem som inte arbetar ska höjas och varför man ska göra det.
A-kassan är inte en försäkring. A-kassan är en transferering med försäkringsinslag, absolut. Den avgift man betalar för arbetslöshetsförsäkringen finansierar administrationen av försäkringen, inte ersättningen. Ersättningen i akassan finansieras av skattebetalarna, oavsett om man är med i akassan eller inte.
Så fungerar inte någon annan försäkring. Hade akassan varit en försäkring hade hela akassan bekostats av det kollektiv som medlemmarna i akassan utgör, och så är det ju inte. Därför finns det ändå en poäng i att hålla tungan någorlunda rätt i mun när det gäller akassans konstruktion.
Det verkar som att Ardalan Shekarabi och Socialdemokraterna tror att om man besöker lite branschorganisationer och frågar dem vilka utbildningar som behövs kommer allting att lösa sig. Om man ökar från 6 000 till några tusen fler i arbetsmarknadsutbildning kommer också allting att lösa sig.
Socialdemokraterna glömmer gärna den stora utbyggnad av yrkesvux vi har genomfört under mandatperioden. Här är det stora problemet inte brist på resurser, vilket både Arbetsförmedlingen och flera andra myndigheter konstaterar. Problemet är att det saknas personer som deltar i utbildningarna. I genomsnitt var tredje plats har stått tom sedan 2017. Vad gjorde Socialdemokraterna åt det? Ingenting, eftersom man är livrädd för att ställa tydligare krav på att den som är utan arbete ska anstränga sig för att bli anställbar och komma i arbete.
Här hade man önskat att Socialdemokraterna hade lärt sig av läxan från åtta kravlösa och reformlösa år och nu kom med ett politiskt program där man hade omprövat sin slappa politik och i stället gick fram med nya reformer som på riktigt kunde åtgärda problemen. Men det saknas tyvärr, herr talman.